Comeback

Comeback

I fredags var det dags. I fredags hände det jag inte skulle hända på väldigt länge. Jag plockade fram, och dammade av knäskydden. Elsa Grell gjorde comeback på planen efter två år och i Idrottshuset efter mer än 2,5 år. Trotts att det inte var i närheten av samma nivå var det ändå mycket känslor. Det var Örebro Volley som arrangerat en Black Friday Volley turnering för företag. Mitt jobb ställde upp och jag var given som spelare.

Det komiska i det hela är att det enbart är två veckor sen jag skrev om hur jag inte ville tillbaka. Hur suget inte fanns och hur ens tanken på volleyboll skapade en form av obehag i mig. Men plötsligt stod jag i idrottshuset med knäskydd och skor på precis som det såg ut för några år sen. Det konstigaste av allt var att det kändes så naturligt allting. Det var som att cykla – när man lärt sig så bara kan man det.

Att återgå till något man en gång övat dag ut och dag in medför en ångest. I alla fall hos en prestationsprinsessa som mig. ”Kommer jag kunna serva över bollen?” ”Hur gör jag ett fingerslag?” ”Tänk om alla vet mina elit- och landslagsmeriter… och sen går det åt pipsvängen..?!” Ibland glömmer man att världen inte kretsar runt sig själv och att det inte gör något om man har eller gör fel. Man är ju bara mänsklig trotts allt.

Nu när jag spelat lite volleyboll igen efter så lång tid kan jag erkänna att det är kul. Jag hade glömt varför jag la alla de där timmarna i hallen, varför jag gick med mina ben fyllda med blåmärken och att träningsvärken kan vara ganska skön. Jag hittade för en stund tillbaka till den lilla tjejen som så länge drömt om volleyboll livet och som längtade till nästa turnering. Jag erkänner att det var kul. Men för att förtydliga för er som undrar; Nej, jag saknar inte att spela och, jag kommer inte göra min riktiga comeback än på ett tag. Men för stunden så kunde jag inte sluta le.

Luciatåget Christmas Convoy – en återkommande succé rullar genom Örebro

Luciatåget Christmas Convoy – en återkommande succé rullar genom Örebro

Förra året var den första gången i Sverige som man arrangerade och genomförde den unika Christmas Convoy i Örebro. Ett 40-tal tunga fordon från hela Sverige, även flera med släp rullade den långa konvojvägen från Örebro Truckstop, Södra Infarten, Trädgårdsgatan, Alnängsgatan, Södra Grev Rosengatan, Östra Nobelgatan, Östra Bangatan vid järnvägsstationen och söderut tillbaka till Örebro Truckstop.

Den fjortonde december är det återigen dags för den klassiska julhälsningen från Truckstop Örebro, även i år med långtradar-konvojen genom Örebro.

Samarbetar för välgörande ändamål – Nyckelfonden på USÖ

Christmas Convoy samarbetar från i år med Nyckelfonden på USÖ som hjälper barnfamiljer där barnet är drabbat av sjukdom. Man kommer att samla in pengar och överräcka till Nyckelfonden under kvällen. Genom Nyckelfonden bjuder arrangören även in barn som erbjuds att åka med i lastbilarna under kvällen.

Klockan 17.30 den 14 december startar konvojen från Truckstop Örebro, man åker via Södra infarten, Trädgårdsgatan, Nobelgatan och Östra Bangatan åter till Truckstop. Från klockan 19.00 så är det julbord med underhållning på restaurangen vid Örebro Truckstop.

Christmas Convoy 2017

Gepostet von Örebro Tribune am Freitag, 15. Dezember 2017
Julen är här… eller?

Julen är här… eller?

Redan innan vi hade kommit till halloween så var juldekorationer uppe i affärer. På sociala medier såg jag folk som bakade lussekatter eller pepparkakor. Flera hade druckit första julmusten och några lyssnade på julmusik.

Att precis lämnat sommaren på Korsika och kommit hem till kalla Sverige var en chock i sig. Men att då också mötas av julen var galet. Det var ju bara oktober?! I min värld har det alltid varit födelsedag (8 oktober) – halloween – thanksgiving – advent – jul. Visst förstår jag att halloween och thanksgiving är mer amerikanska helger som inte firas här i Sverige. Däremot verkar halloween vuxit under de senaste åren. Thanksgiving har jag firat några år och ser fortfarande till att äta gott och vara lite extra tacksam. Men det känns som att dessa två helger försvinner och det är nära att även min födelsedag hamnar i skymundan av julen trotts att de ligger flera månader ifrån varandra.

Tro mig, jag älskar julen. Vi snackar Ä-L-S-K-A-R. Det finns inget bättre än julgranar, paket, dekorationer, godsaker och julmusik. Jag vet inte om det kommer med åldern eller vad det är men jag tycker vi börjar gå över styr. Vår regel i min familj har varit ”ingen julmusik innan november”. Jag minns dessutom när det ansågs vara tidigt ute. Men nu har vi jul grejer redan innan november. Jag har svårt att acceptera att julen är på ingång.

Men även jag föll för den stämning julen har med sig och en vecka in i november tände jag ett ljus och klickade igång julmusiken. För man kan ha julmysigt och sen ta en liten paus den 22 november för att vara lite extra tacksam. Happy Holidays folket!

Älskar. Älskar inte.

Älskar. Älskar inte.

Året är 2016. Jag är 18 år. Den välkända doften av idrottshall och den än mer välkända doften av svettiga knäskydd söker sig in i näsan. Jag zonar ut och tittar på alla människor på läktarna som jublar och firar. Både på höger och vänster läktare finns de. Jag känner den enorma lyckan i mig, det känns som att jag skulle kunna springa tusen varv runt Örebro. Jag känner även en oändlig lättnad. Örebro Volley vann mot Svedala i kvartsfinalen. Vi vann. Vi ska spela SM-final. Mitt i allt detta står jag, mitt på golvet i Idrottshuset med mitt otroliga lag och jag tänker för mig själv ”Det här är vad jag kämpat för. Det här är vad jag drömt om. Det här är varför jag spelar volleyboll.”

Det blev ett SM silver det året och efter den säsongen tog jag mitt pick och pack och drog till USA. Där glömde jag varför jag spelade volleyboll. På några månader var hela känslan från kvartsfinalmatchen borta och jag hittade inte alls glöden eller kärleken till sporten. Varför har jag lagt ner hela mitt liv till denna sport? Varför har jag offrat vänner, gymnasieliv och annan typ av fritid till det här? Jag slutade med volleyboll vid årsskiftet 2016/2017.

Nu, sådär två år senare, är jag tillbaka i Örebro. Jag var tillbaka i Idrottshuset i oktober, denna gång på läktaren för att heja på tjejerna i Örebro Volley. Där stötte jag på flera bekanta ansikten som alla verkade ha samma fråga ”Blir du inte lite sugen på att spela?” Och jag gav samma svar till alla ”Nej, faktiskt inte”. Det är ungefär två år jag levt utan att ha en tanke på volleyboll. Visst har jag plockat upp en boll på stranden för att göra några slag men sen var jag klar. Det är underligt hur man kan lägga ner hela sitt liv på något och sen inte sakna det alls.

Under matchens gång fick jag däremot lite kli i fingrarna. Visst blev jag väl liiite sugen. Men jag insåg också vilka delar jag saknar och vad jag inte saknar. Den gemenskapen som finns i sporten är svårslagen. Framförallt den som finns hos Örebro Volley, de är som en familj. Att se dem på planen fick mig att sakna att vara en del av den familjen. När de sen stod där på golvet som segrare över Gislaved saknade jag även den känslan. Känslan att ha vunnit som ett lag. Varje personi laget utger en viktig pelare. Alla har verkligen dragit sitt strå till stacken.

Samtidigt blev jag påmind om alla de timmar de lägger ner på idrotten. Hur hårt de sliter och hur lite det faktiskt syns. Som åskådare glömmer man att de här tjejerna kämpar som in i helvetet varje dag. Dels på planen och i gymmet för att utvecklas fysiskt, men också mentalt och framför allt kämpar flera av dem bara för att få ihop vardagen.

Jag har försökt hitta slutklämmen på den här texten, men inget känns riktigt passande. Jag fortsätter fundera över frågan hur man kan vigt sitt liv åt något som plötsligt känns så främmande. Samtidigt som jag fortsätter fascineras över det slit som tjejerna i Örebro Volley fortsätter med varje dag. Så kommer en plötslig tanke, såhär i skrivandets stund, undra hur många av er läsare som faktiskt varit på en volleyboll match…?

Vill ni läsa mer om mina tankar bakom det jag skriver om? Kolla då in på min blogg varje torsdag.

Alla måste få ha en hjälte att se upp till

Alla måste få ha en hjälte att se upp till

Vi lever i en värld under ständig förändring och en påminnelse om att ta hand om varandra. Våld kan finnas som vardagliga inslag, i kanaler för information eller utanför vårt fönster. Vi kanske aldrig någonsin kommer i kontakt med den fattigdom, krig och katastrofer som ändå finns. Vi bör reflektera att en vuxen hand är så viktig, nån att se upp till,en dröm och kanske hjälte.

Visst hade din uppväxt en betydelse och formade dig, vad som du i dagsläget, personligen anser är rätt och fel. Nån sa något viktigt till dig, som gjorde dig unik.

En person – kanske en förälder

Det finns ett hopp i oss alla, det finns något eller någon som betyder extra mycket. Det finns en hjälte som du ser upp till och alla måste få ha sin hjälte. En känd person, en förälder eller egentligen vemsomhelst. Det är kanske här som den yngre människornas förberedelse avgör framtiden.

Jag satt i kväll och bläddrade på Youtube och kom i kontakt med en video, ett virrvarr av barn och ungdomar som vid ett tillfälle får chansen att se och träffa en person som betyder något extra, kanske en hjälte eller inte. En betydelsefullhet som kan förändra en hel generation.