Har jag blivit gammal?

Med mina 21 år (detta år blir det 22…) undrar jag om jag är gammal? För en dag sen när jag cyklade kom denna tanken till mig och jag har inte riktigt kunna släppa den. Visst förstår jag att jag ”har hela livet framför mig”, och att jag fortfarande är ”ung och dum”. Däremot finns tanken kvar; ”Jag har blivit gammal”.

Sista åren har synen blivit sämre och jag ser lite blurrigare på långt håll. Jag har ont i knä och rygg – eller i hela kroppen för den delen. Visst kan det handla om att jag slutat träna och innan det faktiskt var elitidrottare. Eller kanske det i kombination med att jag jobbar inom restaurang där jag springer runt och bär tungt hela kvällarna. Hur som – ett ålderstecken.

Ännu ett sådant är att jag starkt drar mig från tanken på en utekväll. Helst av allt undviker jag alkohol och myser hellre ner mig framför en bra film med en kopp te i handen. När jag väl tar mig en drink eller två får jag känna det dagen efter. Är det ens rimligt hos en 21 åring?

Jag började också tänka att jag inte uppskattar var världen är på väg. Jag uppskattar inte den nya musiken som kommer nu. Bättre var det när Taylor körde country och Rihanna sjung om att vara ”Only girl in the world” eller möjligen tillsammans med Eminem i ”Love the way you lie”. Sa jag precis ”det var bättre förr”…?

Den digitala utvecklingen fascinerar mig lika mycket som den skrämmer mig. Senast igår pratade jag med morfar om hur allt går så fort och tänkte sen på hur klistrade vi är till skärmar. Hur vi pratar med Alexa eller Google för att ta reda på vädret istället för att dra upp gardinen och se för oss själva. Plattan och skärmar generellt är vår bästa barnvakt – det ser jag dagligen på jobbet. Missförstå mig rätt nu; utvecklingen är otrolig, men jag ser också hur mänskligheten snart blir som i Disneyfilmen Wall-E.

Jag slogs under min lilla cykeltur av tanken att jag kanske faktiskt blivit gammal, när det var några högstadie-/gymnasieelever som cyklade framför mig. De skrattade, jagades med cyklarna och tog upp hela cykelbanan. Jag kände att jag irriterade mig på dem när jag inte kunde ta mig förbi. Det var just då jag hörde tantrösten i mitt huvud säga ”ugh, dagens ungdom…”. ORDEN JAG SJÄLV HATAR!? Dom kom ifrån mig?!

Där och då började jag spekulera och insåg att ja, jag har nog blivit en tant… (i alla fall i sinnet). Men det var först idag jag insåg varför jag ville dela med mig av det här. För alla unga som inte skapat en tant eller farbror i sitt huvud säger jag ”Njut och LEV!” var dumma, ha kul och visa respekt. Världen är eran, så ta hand om den och er själva! För er som är tant eller farbror på riktigt säger jag; ”Släpp det” Det ni säger gör ingen skillnad, ni anses vara gnällgubbe och tänk hur tråkigt deras liv blir om några år när vår planet förstörts så vi inte kan bo på den längre. Och till er som är som mig, en tant fast i en ung kropp säger jag ”vad tror du att du är? Skärp dig, lev lite!”

Vad är egentligen en blogg

Vad är egentligen en blogg

Jag började lite att fundera när jag startade min blogg här på Örebro Tribune; Vad är egentligen en blogg är för någonting?

Om jag och andra uppfattar det på samma sätt som jag, men jag tänkte att jag skulle skriva nu vad en blogg är för mig.

Jag skriver en blogg privat, ibland skriver jag om mina tankar och åsikter och ibland skriver jag om vad jag gör på dagarna. Jag har insett att en blogg är något folk vill läsa, men en chans för mig att skriva vad jag egentligen vill och kanske nå ut till andra människor om mina tankar och åsikt.

Jag skulle inte säga för mig att en blogg är nyheter, det är mera en intressant läsning för läsarna som följer bloggen. Det kan vara saker som människor själva kan relatera till eller saker som andra människor kan lära sig någonting av och kanske undvika att hamna i samma situation själv. Dessutom så hoppas jag att min blogg ska vara något folk vill läsa om och jag tänker inte längre vara rädd för att yttra min åsikt då jag inte kränker någon eller nått sånt.

Jag har läst privatjuridik det vill säga att jag har full koll på alla regler i detta samhälle och regler och lagar i hela Sverige.

Jag fortsätter plugga nu lite privat då jag tycker det annars är fruktansvärt jobbigt att minnas exakt allt ,det vill säga att jag är medveten angående vad jag får säga till människor och vad jag inte får säga till människor.

Jag vet vad jag får skriva om och vad jag inte får uttrycka mig, det är därför jag kan skriva ganska fritt i min blogg. Om ni gillar det så fortsätt läs mina inlägg här och följa gärna min privata blogg också, då det skulle betyda oerhört mycket för mig.

Träning är bra för hälsan

Träning är bra för hälsan

Så länge jag kan minnas har jag lagt ner all makt jag kan i att röra på mig och träna. Jag har promenerat, jag har spelat både fotboll, innebandy, volleyboll, sprungit och jag har dessutom friidrottat.

För många är träning en chans för folk att gå ner då dom kanske inte är nöjda med sig själv, men för mig är träningen en hobby och en livsstil. Jag tränar endast för att jag tycker det är kul och för att jag vill hålla upp min grundfysik och inte för att bli mera fit eller bli snyggare.

Jag tränar för att dämpa min ångest då det ger mig endorfiner och dessutom är det ett sätt för mig att kunna göra det jag älskar utan att dömas för det.

Träningen är ett sätt för mig att visa vem jag egentligen är då det är det enda jag kan säga att jag är duktig på, allt som har med sport och göra är meningen med livet för mig.

Jag har aldrig sett fest som ett nöje eller att ändra om sitt utseende för att andra ska tycka om mig, för mig har sporten varit min värld, den får mig att utvecklas och må bra. Den får mig att prata om saker jag faktiskt är duktig på och den får mig att göra det jag älskar.

Fotboll och innebandy samt volleyboll har alltid varit en stor del i mitt liv och alla människor därute som inte förstår känslan hur det är att få tag på en boll eller känna glädjen inom mig på sommaren när jag vill åka och spela beachvolley istället för att gå ut och sätta på en uteservering och trycka i mig en massa alkohol.

Många förstår inte min kärlek till sport, jag har döljt mitt sportintresse dom senaste året då jag varit rädd för att den killen jag har inte skulle acceptera att jag är så fascinerad av att aktivera mig och kolla på sport då jag känner att folk inte ser mig som en tjej. Folk ser mig då som en pojkflicka då en tjej idag näst intill bara ska se snygg ut och tänka på hur hon ser ut för att få respekteras och kalla sig själv för kvinna/tjej.

Jag känner att det ska kvitta om jag älskar sport och älskar att röra på mig då det är ett sätt för mig att utvecklas som människa och det är den enda platsen som jag faktiskt kan vara mig själv.

När jag är på stan eller om jag är på en bar så börjar jag med att backa för att jag känner att detta inte riktigt är min hemma arena och jag känner att jag har fått offra mina intressen just för att folk ska acceptera det. Jag vill inte det längre, jag vill vara ute och aktivera mig då det är det min kropp är van vid, jag vill kunna se på sport utan att räknas som en pojkflicka, jag vill kunna utöva sporter på sommaren utan att räknas som en pojkflicka, jag vill kunna få vara mig själv utan att räknas som jag skulle vara mindre värd bara för det.

Jag vet vem jag är och jag hoppas verkligen att jag kan få vara den personen utan att något ska behöva påverka mig mera. Jag vill kunna spela fifa eller sånt på tv-spel utan att betraktas som jag vore mindre värd. Det är ju inte så att jag nästintill svälter mig själv bara för att jag tränar eller äter super duper nyttigt. Det enda jag gör är att äta vanligt och trots det så blir min kropp bara starkare och starkare och jag mår bra.

Det är bara när jag valt fel aktiviteter som mitt hjärta egentligen säger nej till som jag skadas inombords eller när jag gör saker som jag som människa egentligen aldrig skulle göra.

Jag vill bara accepteras för att jag älskar sport, jag älskar att svettas när jag gör saker och jag känner mig inte mindre kvinnlig för det. Jag erkänner bara att alla kvinnor inte har samma mål i livet och alla kvinnor har inte som livsstil att se bättre och bättre ut tills man till slut blir hjärndöd.

Det jag menar är inte att bara för att man sportar behöver man vara helt ointresserad av kläder eller smink, jag kan nämligen klä mig ordentligt och fint trots att jag helst känner mig mest bekväm i mina träningskläder för det är där jag känner mig hemma. Men jag klär mig annars väldigt blandat och jag är även intresserad av bilar men det ser inte alltid folk för att jag inte blandar alkohol med bilar eller för att jag inte super mig full på varje bilutställning.

Jag känner att jag inte längre behöver anpassa mig till vad andra tycker att jag ska göra eller inte längre. Då jag älskar det jag gör och jag känner att jag aldrig mera tänker försvara det jag gör utan bara leva efter det, jag behöver inte längre ändra mig för jag duger exakt som jag är.

Mitt ex förstörde mig totalt

Nu kommer jag få höra direkt att ”häng inte ut honom!” Nej det ska jag absolut inte göra.

Jag har bestämt mig för att förklara hur det känns att bli nertryckt av någon som påstod sig skulle älska.

Jag minns inte riktigt hur länge jag och mitt ex var tillsammans då vi hoppade väldigt mycket fram och tillbaka då jag började inse att han oftare och oftare började ljuga mig rakt upp i ansiktet.

Han fick mig att tro att han var världens bästa kille och att jag skulle vara lyckligt lottad som hade honom. I början var det ganska bra tills jag insåg att han försökte ändra på mig genom att ge mig små och små pikar som jag först inte riktigt visste vad dom betydde eller om jag skulle ta det seriöst eller inte.

Han fick mig att tvivla på mina egna kunskaper så istället började jag ifrågasätta mig själv hela tiden, jag frågade mina föräldrar och mina dåvarande vänner och alla andra sa precis exakt samma sak som jag. Trots det litade jag på mitt ex, han var expert på att prata och manipulera använde han sig av otroligt mycket.

Han berättade för mig hur mycket han älskade mig och att han aldrig skulle kunna klara sig utan mig och om vi gjorde slut skulle han ta självmord osv. Jag var livrädd att det faktiskt var sant, han skrämde mig och påstod att han hade sina kontakter som han påstod alltid visste vad jag gjorde och inte gjorde.

När jag väl bestämde mig för att göra slut blev mitt liv till ett rent helvete, han gav mig så dåligt samvete att jag inte kunna ta bort kontakten med honom hur mycket jag än ville och hur mycket jag än hatade honom så fick han mig ändå att fortsätta skriva med han och fortsätta tjafsa med en person som ändå bara lägger saker och ting på mig.

Han fick folk att tro att allting var mitt fel i alla lägen och att det alltid var jag som var det svarta fåret trots att jag egentligen bara ville vara ifred.

Jag är fortfarande rädd för att möta honom än idag , trots att jag inte berättar det för människor då dom aldrig skulle förstå ändå för att dom aldrig har känt av känslan att bli dominerad av en människa.

Att bli psykisk misshandlad och faktiskt misshandlad fysiskt och något form av sexuellt övergrepp då jag faktiskt sov. Han fick mig att gå med på mycket sexuella saker som jag egentligen inte ville och använde sig gärna av någon form av utpressning för att få sin fucking vilja igenom.

Nu i efterhand är jag rädd, jag är rädd att varje ny människa jag träffar ska behandla mig likadant. Att varenda person jag träffar ska få mig att känna samma jävla smärta som han faktiskt gjorde, jag är rädd och jag kommer nog alltid att vara det.

Jag har ingen jävla självkänsla kvar eller självförtroende, jag trodde aldrig att jag skulle våga skriva om detta och jag är så beredd att få ta hat, men allt jag sagt stämmer faktiskt och jag kommer att stå för varenda liten sak jag skrivit i detta inlägg.

Jag tänker aldrig mera låta en enda människa få behandla mig sådär igen, så fort jag kan hjälpa andra att försöka backa undan ifrån människor som inte vill en väl så kommer jag att göra det.

Jag är ett levande bevis på att man kan ta sig ur det med hjälp av familjen och vänner. Jag bestämde mig för att killen inte var bra för mig och jag vågade knappt träffa någon ny då jag var rädd för att mitt ex skulle vara där och sabba.

Jag kommer aldrig mera sitta ner och vara tyst, kommer aldrig sitta ner och vara tyst när det är andra gången någon utsätter en för något sexuellt som man absolut inte vill.

Kommer aldrig någonsin att låta någon ta beslut åt mig eller att någons jävla mening kommer att på peka mig en enda gång till.

Kommer aldrig att låta någon få mig att känna mig helt värdelös och aldrig våga tro igen att någon inte älskar mig då mitt ex sade flera gånger rakt ut till mig att det inte kommer att finnas någon som älskar mig lika mycket som honom, eller att någon kommer att vilja mig väl eller att någon kommer att stanna hos mig då dom kommer inse att jag inte är värd dom då jag är så fruktansvärt värdelös.

Han fick mig att inse att utan honom kunde jag inte bli frisk eller så kunde jag inte klara mig för han var den enda som älskade mig och som faktiskt förstod sig på mig!

Han var den enda enligt han som faktiskt kunde orka med mig.

Han fick mig att tro att allting var farligt, han fick mig att gå på den idiotiska iden att man kunde glömma att andas trots att jag vet att det sker automatiskt.

Kommer aldrig låta någon få mig att göra saker som jag vet skadar mig själv och andra, han fick mig att göra saker som jag insåg var sinnessjuka och trots det så gjorde jag varenda liten sak för att få han nöjd.

Min före detta vän påstod saker om honom men jag litade aldrig på henne förrän i efterhand, jag kände mig dum och backade, när hon berättade för mig om saker han hade gjort mot henne kände jag först igen mig så jävla grovt.

Han hade behandlat mig likadant som henne, han tog makten när han insåg att jag var godtrogen och att jag litade på han mer än någonting annat.

Hans ord sitter fortfarande kvar idag, än idag har jag svårt att lita på människor när dom säger att dom verkligen vill mig väl.

Jag har svårt att bli lämnad ensam då jag är så rädd att hans ord ska ta över mitt huvud. Jag är så rädd att hans meningar ska göra mig galen på riktigt eller att han ska få mig att må ännu sämre, ibland kan jag inte bara känna mig älskad av någon annan än min egen familj och det känns för jävligt på riktigt.

Det var det jag ville dela med mig av så länge för jag klarar inte av att förklara mera just för tillfället.

Otrygghet och oro för brott begränsar vårat vardagsliv

Brottsförebyggande rådet (Brå) publicerar idag genom den Nationella trygghetsundersökningen (NTU) att nästan en fjärdedel av befolkningen i Sverige väljer en annan väg eller ett annat färdsätt till följd av oro för brott, en femtedel av befolkningen undviker att vara aktiv på internet, detta av oro för hot och trakasserier.

Förtroendet för rättsväsendet har dock ökat, och särskilt förtroendet för polisen skrivs det i pressmeddelandet.

Väljer en annan färdväg – otrygghet och oro att utsättas för brott

Bland kvinnor i åldern 20–24 år uppger 42 procent att de ofta valt en annan väg eller ett annat färdsätt, för att de känt sig otrygga och oroliga för att utsättas för brott. Motsvarande andel bland män i samma åldersgrupp är 16 procent.

– Att mångas tillvaro begränsas av att de känner sig tvungna att ändra sina resvägar och färdsätt, är en allvarlig konsekvens av den otrygghet och oro för brott som främst unga kvinnor säger sig uppleva, säger Maria Söderström, utredare på Brå.

Även graden av aktivitet på internet kan påverkas av oro för att utsättas för brott. Ungefär var femte person, oavsett kön, uppger att de under det senaste året ofta avstått från att lägga upp något på internet av oro för att utsättas för hot eller trakasserier.

– Sociala medier är ett allt viktigare forum för det offentliga samtalet. Om en femtedel av befolkningen upplever att de inte vågar uttrycka sig på nätet av rädsla för att utsättas för brott, så kan det vara ett demokratiskt problem, säger Maria Söderström, utredare på Brå.

Ökat förtroende för rättsväsendet

Vid den förra mätningen så hade förtroendet för rättsväsendet minskat, men under 2018 har det ökat igen. Nu uppger 47 procent att de har ett mycket eller ganska stort förtroende för rättsväsendet som helhet.

Förtroendet har också ökat för två enskilda myndigheter: polisen, som 49 procent uppger sig ha ett mycket eller ganska stort förtroende för, samt Kriminalvården, (32 %). Förtroendet för åklagarna och domstolarna ligger på samma nivåer som året 2017.

– Förtroende för rättsväsendet och de enskilda myndigheterna som ingår där, är viktigt i ett samhälle. Om den som utsätts för brott inte vill eller vågar anmäla eller ställa upp som målsägare eller vittne, så innebär det svårigheter för rättsväsendet, säger Sofie Lifvin, utredare på Brå.

Vi vill gärna höra vad tycker – diskutera i vårt forum eller via denna delningen på Facebook.