Depressionsglasögon

Depressionsglasögon

”Jag är lycklig. Jag vill gråta men denna gång av glädje och inget annat.”

En anteckning i min mobil från några veckor sedan. En annan anteckning i min mobil är från en månad sen och är lite längre;

”Hjärnmonster. De är där och de är det värsta jag vet. Jag kan inte tänka. För i min hjärna säger någon – Du är sämst och du förstår inte. – Den rösten tar över allt. Även om någon förklarar och jag precis förstår, säger rösten ännu högre och starkare  – Du fattar ju inte alls. Du suger. –  Där vänds världen. Jag kan inget och hjärnan slutar att fungerar. Allt liksom stannar. Och jag är inte längre fröken perfekt eller fröken duktig. Då börjar rösten om. – Du är sämst. Du kan inget. Du är inget för världen –  och vem kan då fortsätta livet som om inget har hänt?  Kom igen, du är ju ingen eller inget för världen. Inte ens din egen hjärna tycker det.”

Ångest och depression är vanligt i vår värld men inget vi pratar öppet om. Vi kan utan problem prata om hur vi bröt benet och kompisar skriver gärna något litet på gipset. Men om man ligger hemma i en depression eller om världen färgats med en mer gråskalig ton av ångest är det inget vi tar upp med kompisarna.

36 procent av Sveriges befolkning mellan 16-84 år gamla hade någon form av problem med ångest, ängslan eller oro år 2016. Strax under hälften av de som angav att de upplevt dessa problem var i åldrarna 16-29. De som är mest drabbade av någon form av psykisk ohälsa var kvinnor i åldrarna 18-24. Mellan 2006 och 2016 ökade psykisk ohälsa hos unga mellan 18-24 år med runt 70%. Trotts detta är ämnet psykisk ohälsa fortfarande något vi anser vara någorlunda tabubelagt. När min generations största artist, Avicii, tidigare i år lämnade oss började debatter och diskussioner angående mental hälsa. Men lika snabbt som ämnet kom på tal, försvann det igen.

Allt fler människor börjat våga söka hjälp och däribland många unga. Tyvärr är dock väntetiderna på ungdomsmottagningar långa. Bristen på psykologer har varit ett faktum under en längre period. Jag har läst artiklar angående problemet om psykologbristen som sträcker sig bak till början av 2000talet. År 2015 kunde man få vänta på en tid hos psykolog eller kurator uppemot ett halvår och senare år ligger väntetider i vissa fall närmare ett år. Jag stod själv i kö på ungdomsmottagningen under gymnasiet och fick ett samtal i mitten av sommarlovet där de sa att det verkar finnas en plats inom närmsta månaden. Då hade jag istället valt att söka hjälp via en kvinna som hade eget företag. Dock förstår jag att alla inte har samma möjlighet som jag hade, för vissa är gratisvården på ungdomsmottagningarna den enda vägen.  

Att må dåligt, att ha en depression, vara full av ångest eller vad det nu kan vara är som att ha på sig ett par solglasögon som färgar världen med mörkare färger. Det blir viktigt att hitta sina verktyg och hitta de andra glasögonen som ger fantastiska färger till världen. Att få ta av sig sina depressionsglasögon och inse hur vacker världen är, det är inte lätt att göra själv. I vissa fall till oh med helt omöjligt.

Hur kan då detta inte blivit en större diskussion i samhället? Om psykisk ohälsa bland unga nästan dubblats på 10 år, hur är det normbrytande att tala öppet om hur vi mår? Det är inte rätt att ämnet kommer upp till ytan först när en människa som påverkat så mångas liv har nått maxgränsen av psykiskohälsa och kännt att det inte finns en annan väg ut.

I år är det val år, det är också första gången jag har rätten att rösta. Men jag undrar, var är debatterna angående mental hälsa hos våra partier? Jag vet att de finns där, men varför rapporterar inte media mer om det? Så en uppmaning till partierna;

Om ni vill nå ut till oss unga väljare, se till att prata mer öppet om dessa frågor och se till att media vågar rapportera om det.              

Hur sport kan föra samman ett folk

Hur sport kan föra samman ett folk

Sverige spelar åttondelsfinal mot Schweiz. Jag sitter på golvet framför tvn på en av restaurangerna i staden. Vid långbordet ovanför och bakom mig sitter runt 25 av mina kollegor iklädda sverigetröjor och med svenska flaggan målad på kinderna. Vid borden runt om sitter gäster från hotellet, även de i sverigetröjor. Svenskaflaggan pryder även tak och väggar av restaurangen som vi intagit. På restaurangen bredvid sitter schweizarna i sina schweiztröjor. Och där sitter jag på golvet, i min landslagströja som jag drog på mig direkt efter jag kommit tillbaka från min utflykt. Golvet precis framför tvn som blev den plats som fanns kvar när jag kom löpandes ner tio minuter efter avspark.  

Visst är det fascinerande hur man kan bli så patriotisk under ett VM? Hur man kan få ett plötsligt intresse för fotboll? Och hur människor kan smälta samman på ett så fantastiskt sätt.

Jag beställer in lite snacks och en öl där jag sitter på golvet. Men jag har samtidigt som jag äter fullt fokus på matchen. Jag undrar tillsammans med alla andra hur Ekdal egentligen kunde missa och sen skriker sen av jubel när Forsberg lyckas få in bollen i målet. Gåshuden är ett faktum, euforin inom mig är så orimlig och lyckan att få dela detta historiska ögonblick med alla dessa människor är så självklar. Jag som inte brukar vara intresserad av fotboll sitter nu bänkad tillsammans med kollegor och gäster. Jag känner igen alla känslorna i kroppen – spänningen, nervositeten, lyckan, rädslan, lättnaden.  

När jag efter matchen går runt i staden med sverigetröjan fortfarande på, ropar lokalbefolkningen ”Vive la Suède!”. Sverige har gått vidare till kvartsfinal och hela staden vet det. Schweizarna på restaurangen bredvid vänder sig mot oss och applåderar. Jag är stolt över mitt land och över vårt fotbollslag. Jag känner mig mer svensk än någonsin och kanske beror det på att jag befinner mig i ett annat land där vi är en minoritet.  

Jag tycker det är så fint att se hur en sport, så som fotboll, blir vår gemensamma faktor som får oss att smälta samman. Kanske kan det också få oss förstå vårt svenskasamhälle och de minoriteter som representeras där. Precis som Korsikanarna kan låta oss vandra runt i våra sverigetröjor och vara just svenskar, kanske vi kan låta Sveriges minoriteter vara det de är eller vill vara. Precis som Schweizarna vände sig och gratulerade oss, kanske vi kan vända oss till minoriteter för att visa glädje mot dem. Kanske behöver Sverige som land se till situationer som dessa för att lära sig acceptera minoriteter i samhället.          

Generation Z

Generation Z

Vi lever i en värld där livet utåt är det viktigaste av allt. 300 miljoner användare delar dagligen med sig av sina liv i Instagramstories. Flera i min umgängeskrets resonerar att om bilden man lagt upp på Instagram inte fått mer än en like i minuten den närmast tiden efter att den lagts upp, ja då bör den raderas. Eller om bilden inte passar in i ens profil så kan den inte läggas upp från första början.

Jag är född sent på nittiotalet och växte alltså upp under början av 2000talet. Jag är en del av generation Z. Vi är generationen som inte kan räknas till nittiotalister eller millennials. Vi har istället vandrat i en intet värld där emellan. Vi har spelat kula på raster, lekt tills benen inte orkar springa mer, bytt Pokémonkort för ingen förstod egentligen reglerna till spelet och vi har använt vår fantasi för att hålla oss sysselsatta. Men vi har också gått hem till varandra efter skolan för att spela Sims, pratat med kompisar över MSN och delat med oss av livet på Bilddagboken.

Vi är en övergångsgeneration, en generation som utger runt 27% av världens befolkning. En generation som, tack vare sociala medier och internet, varit uppdaterade av världens alla hemskheter sen tidig ålder. Detta gör att vi är en generation som vill engagera oss och som inser sociala mediers kraft.

Även jag är alltså en del av den här generationen som vuxit upp på internet och med sociala medier. Jag har velat bli det vi idag kallar för influenser, jag har velat få många likes och uppmärksamhet för mitt perfekt färgkoordinerade feed. Jag har varit involverad i diskussioner gällande senaste världsnyheten runt matbordet i skolan och donerat pengar för att rädda liv innan jag ens hade ett eget bankkort.  

Det ni kommer få följa i mina inlägg är en ung tjej som tillhör generation Z. En tjej som rest världen runt, studerat sociologi och psykologi, spelat i elitserien flera år, flyttat utomlands direkt efter studenten och som vill göra sin röst hörd.

Jag heter Elsa Grell och är för tillfället bosatt på Korsika där jag arbetar som reseledare. Jag tänker representera generation Z, unga kvinnor och låta mina åsikter få förgylla era liv i hopp om att gro ett frö till en framtida debatt.