Har jag blivit gammal?

Med mina 21 år (detta år blir det 22…) undrar jag om jag är gammal? För en dag sen när jag cyklade kom denna tanken till mig och jag har inte riktigt kunna släppa den. Visst förstår jag att jag ”har hela livet framför mig”, och att jag fortfarande är ”ung och dum”. Däremot finns tanken kvar; ”Jag har blivit gammal”.

Sista åren har synen blivit sämre och jag ser lite blurrigare på långt håll. Jag har ont i knä och rygg – eller i hela kroppen för den delen. Visst kan det handla om att jag slutat träna och innan det faktiskt var elitidrottare. Eller kanske det i kombination med att jag jobbar inom restaurang där jag springer runt och bär tungt hela kvällarna. Hur som – ett ålderstecken.

Ännu ett sådant är att jag starkt drar mig från tanken på en utekväll. Helst av allt undviker jag alkohol och myser hellre ner mig framför en bra film med en kopp te i handen. När jag väl tar mig en drink eller två får jag känna det dagen efter. Är det ens rimligt hos en 21 åring?

Jag började också tänka att jag inte uppskattar var världen är på väg. Jag uppskattar inte den nya musiken som kommer nu. Bättre var det när Taylor körde country och Rihanna sjung om att vara ”Only girl in the world” eller möjligen tillsammans med Eminem i ”Love the way you lie”. Sa jag precis ”det var bättre förr”…?

Den digitala utvecklingen fascinerar mig lika mycket som den skrämmer mig. Senast igår pratade jag med morfar om hur allt går så fort och tänkte sen på hur klistrade vi är till skärmar. Hur vi pratar med Alexa eller Google för att ta reda på vädret istället för att dra upp gardinen och se för oss själva. Plattan och skärmar generellt är vår bästa barnvakt – det ser jag dagligen på jobbet. Missförstå mig rätt nu; utvecklingen är otrolig, men jag ser också hur mänskligheten snart blir som i Disneyfilmen Wall-E.

Jag slogs under min lilla cykeltur av tanken att jag kanske faktiskt blivit gammal, när det var några högstadie-/gymnasieelever som cyklade framför mig. De skrattade, jagades med cyklarna och tog upp hela cykelbanan. Jag kände att jag irriterade mig på dem när jag inte kunde ta mig förbi. Det var just då jag hörde tantrösten i mitt huvud säga ”ugh, dagens ungdom…”. ORDEN JAG SJÄLV HATAR!? Dom kom ifrån mig?!

Där och då började jag spekulera och insåg att ja, jag har nog blivit en tant… (i alla fall i sinnet). Men det var först idag jag insåg varför jag ville dela med mig av det här. För alla unga som inte skapat en tant eller farbror i sitt huvud säger jag ”Njut och LEV!” var dumma, ha kul och visa respekt. Världen är eran, så ta hand om den och er själva! För er som är tant eller farbror på riktigt säger jag; ”Släpp det” Det ni säger gör ingen skillnad, ni anses vara gnällgubbe och tänk hur tråkigt deras liv blir om några år när vår planet förstörts så vi inte kan bo på den längre. Och till er som är som mig, en tant fast i en ung kropp säger jag ”vad tror du att du är? Skärp dig, lev lite!”

Minnas. Drömma. Leva.

Minnas. Drömma. Leva.

Jag har varit hemma snart två månader och tankarna är spridda. Det är kallt, mörkt, regnigt, grått och tomt på folk. Jag jobbar sena kvällar och sover bort dagarna. Min vakna tid tänker jag mig tillbaka. Tänker på allt jag gjort och upplevt.

Svårt att uppskatta de små sakerna i livet

Det är spännande hur livet tar form och hur man kan sakna något man en gång hatat. När jag bodde i USA, till exempel, och spelade volleyboll på college tyckte jag att allt var jobbigt. Jag ville bara åka hem och vara i min säkra bubbla i Örebro.

Jag hade svårt att uppskatta de små sakerna i livet, kände mig instängd och räknade till dagen jag skulle få fara hem. Nu sitter jag hemma i mitt rum hos mamma och pappa några år senare och vill inget hellre än åka tillbaka. Så mycket saker jag kunde gjort, sett och upplevt.

Jag bodde för tusan utanför New York City?!

Lika så när jag tänker på min tid i Karibien. Många stunder där tyckte jag var jobbigt, lite att göra och även där kände jag mig instängd och jag ville hem. Nu saknar jag värmen, solen och havet.

Jag vill upptäcka saker och njuta av den avslappnade kulturen. Jag saknar även Korsika och medelhavet. Korsikanarna som jag hatade att argumentera med, trafiken där ingen följde trafikregler men allt flöt på ändå eller bara att gå på gatan och hälsa på alla man möte med ett glatt ”Bonjour”.

Det finns så mycket jag önskar jag gjort på alla mina äventyr, jag saknar verkligen vad jag en gång hatade och ville ifrån.

Önskar jag upptäckte Örebro mera

Precis som nu. Jag bor hemma, i lilla Örebro och gör egentligen inget mer än sover, äter, klickar runt på internet och jobbar. Länge har jag sagt att jag ska bli bättre på att leva i nuet. Jag är riktigt dålig på det, det vet jag, men att tänka tillbaka på allt jag numera saknar inser jag ändå vikten av att uppskatta det man har, där man är. För vem vet vad jag kommer tänka när jag ser tillbaka på just den här tiden?

Kanske kommer jag önska att jag upptäckte Örebro mer, eller att jag lade mer tid på min mentala hälsa, eller bara spenderade värdefull tid med min familj.

Det är viktigt att minnas och att drömma. Men man ska inte låta dåtiden eller framtiden ta över från nutiden. Idag är dagen då jag ska ändras, jag ska uppskatta att vara hemma och att få vara det exakt just nu.

Comeback

Comeback

I fredags var det dags. I fredags hände det jag inte skulle hända på väldigt länge. Jag plockade fram, och dammade av knäskydden. Elsa Grell gjorde comeback på planen efter två år och i Idrottshuset efter mer än 2,5 år. Trotts att det inte var i närheten av samma nivå var det ändå mycket känslor. Det var Örebro Volley som arrangerat en Black Friday Volley turnering för företag. Mitt jobb ställde upp och jag var given som spelare.

Det komiska i det hela är att det enbart är två veckor sen jag skrev om hur jag inte ville tillbaka. Hur suget inte fanns och hur ens tanken på volleyboll skapade en form av obehag i mig. Men plötsligt stod jag i idrottshuset med knäskydd och skor på precis som det såg ut för några år sen. Det konstigaste av allt var att det kändes så naturligt allting. Det var som att cykla – när man lärt sig så bara kan man det.

Att återgå till något man en gång övat dag ut och dag in medför en ångest. I alla fall hos en prestationsprinsessa som mig. ”Kommer jag kunna serva över bollen?” ”Hur gör jag ett fingerslag?” ”Tänk om alla vet mina elit- och landslagsmeriter… och sen går det åt pipsvängen..?!” Ibland glömmer man att världen inte kretsar runt sig själv och att det inte gör något om man har eller gör fel. Man är ju bara mänsklig trotts allt.

Nu när jag spelat lite volleyboll igen efter så lång tid kan jag erkänna att det är kul. Jag hade glömt varför jag la alla de där timmarna i hallen, varför jag gick med mina ben fyllda med blåmärken och att träningsvärken kan vara ganska skön. Jag hittade för en stund tillbaka till den lilla tjejen som så länge drömt om volleyboll livet och som längtade till nästa turnering. Jag erkänner att det var kul. Men för att förtydliga för er som undrar; Nej, jag saknar inte att spela och, jag kommer inte göra min riktiga comeback än på ett tag. Men för stunden så kunde jag inte sluta le.

Älskar. Älskar inte.

Älskar. Älskar inte.

Året är 2016. Jag är 18 år. Den välkända doften av idrottshall och den än mer välkända doften av svettiga knäskydd söker sig in i näsan. Jag zonar ut och tittar på alla människor på läktarna som jublar och firar. Både på höger och vänster läktare finns de. Jag känner den enorma lyckan i mig, det känns som att jag skulle kunna springa tusen varv runt Örebro. Jag känner även en oändlig lättnad. Örebro Volley vann mot Svedala i kvartsfinalen. Vi vann. Vi ska spela SM-final. Mitt i allt detta står jag, mitt på golvet i Idrottshuset med mitt otroliga lag och jag tänker för mig själv ”Det här är vad jag kämpat för. Det här är vad jag drömt om. Det här är varför jag spelar volleyboll.”

Det blev ett SM silver det året och efter den säsongen tog jag mitt pick och pack och drog till USA. Där glömde jag varför jag spelade volleyboll. På några månader var hela känslan från kvartsfinalmatchen borta och jag hittade inte alls glöden eller kärleken till sporten. Varför har jag lagt ner hela mitt liv till denna sport? Varför har jag offrat vänner, gymnasieliv och annan typ av fritid till det här? Jag slutade med volleyboll vid årsskiftet 2016/2017.

Nu, sådär två år senare, är jag tillbaka i Örebro. Jag var tillbaka i Idrottshuset i oktober, denna gång på läktaren för att heja på tjejerna i Örebro Volley. Där stötte jag på flera bekanta ansikten som alla verkade ha samma fråga ”Blir du inte lite sugen på att spela?” Och jag gav samma svar till alla ”Nej, faktiskt inte”. Det är ungefär två år jag levt utan att ha en tanke på volleyboll. Visst har jag plockat upp en boll på stranden för att göra några slag men sen var jag klar. Det är underligt hur man kan lägga ner hela sitt liv på något och sen inte sakna det alls.

Under matchens gång fick jag däremot lite kli i fingrarna. Visst blev jag väl liiite sugen. Men jag insåg också vilka delar jag saknar och vad jag inte saknar. Den gemenskapen som finns i sporten är svårslagen. Framförallt den som finns hos Örebro Volley, de är som en familj. Att se dem på planen fick mig att sakna att vara en del av den familjen. När de sen stod där på golvet som segrare över Gislaved saknade jag även den känslan. Känslan att ha vunnit som ett lag. Varje personi laget utger en viktig pelare. Alla har verkligen dragit sitt strå till stacken.

Samtidigt blev jag påmind om alla de timmar de lägger ner på idrotten. Hur hårt de sliter och hur lite det faktiskt syns. Som åskådare glömmer man att de här tjejerna kämpar som in i helvetet varje dag. Dels på planen och i gymmet för att utvecklas fysiskt, men också mentalt och framför allt kämpar flera av dem bara för att få ihop vardagen.

Jag har försökt hitta slutklämmen på den här texten, men inget känns riktigt passande. Jag fortsätter fundera över frågan hur man kan vigt sitt liv åt något som plötsligt känns så främmande. Samtidigt som jag fortsätter fascineras över det slit som tjejerna i Örebro Volley fortsätter med varje dag. Så kommer en plötslig tanke, såhär i skrivandets stund, undra hur många av er läsare som faktiskt varit på en volleyboll match…?

Vill ni läsa mer om mina tankar bakom det jag skriver om? Kolla då in på min blogg varje torsdag.

En ung kvinnas vädjan

En ung kvinnas vädjan

Varje vecka möts jag av kvinnoförtryck minst en gång i veckan. I jobbet, på stan, på stranden eller egentligen var som helst.

Som ung kvinna i servicebranschen har jag mötts av folk som hävdar att min enda uppgift är att vara ett fint ansikte utåt, kommentarer som  ”lilla gumman”, ”du kan inget om bilar, du är ju tjej”, ”Oj?! Ska du köra oss? Då får vi se hur det går”, det duger heller inte att prata med mig men min manliga kollega som jobbar i en helt annan avdelning går bättre trotts att problemet inte alls har att göra med min kollegas avdelning. Det här och otroligt mycket mer har jag mötts av bara under min sommar som reseledare. Det handlar om hur (främst) medelålders vita män väljer att behandla en ung kvinna.

När jag tar upp detta med mina kvinnliga kollegor reagerar de med ilska och berättar sina egna erfarenheter i liknande situationer. Man skulle kunna skriva en bok av alla våra upplevelser. Mina manliga kollegor svar istället i många fall med ett skratt eller flin som tyder på att de aldrig upplevt något liknande.

Jag tycker det är skrämmande att vi i 2018, efter hela #MeToo rörelsen, fortfarande lever i en värld där kvinnor rankas lägre än män. Ännu värre är det att ser hur världen också ökar sitt kvinnoförtryck och kvinnor förlorar sina rättigheter. Jag bodde i USA under senaste amerikanskavalet och satt uppe under valnatten och såg Trump ta sig till makten. Första tiden efter att han beträdde rollen som USAs president kände jag hur jag som kvinna förminskades. Det våra systrar kämpat för i flera hundra år gick nu plötsligt att bara plocka ifrån oss. Vi blir åter inknuffade i hemmet och köket och tappar rätten över oss själva. Nu händer hela denna mardröm igen, och denna gång på hemmaplan – Sverige.

Det var inte min röst som skulle bli hörd när jag satt och beskådade valet i USA. Men nu har jag rätten att tala. Som förstagångsväljare är jag otroligt tacksam att det är just detta val jag kan göra min röst hörd. Jag har skickat iväg mitt röstkort med min röst till Sverige och jag har gjort mitt för att kvinnor och andra förtryckta grupper i Sverige ska få ha kvar sina rättigheter. Jag har röstat för ett Sverige som utvecklas istället för att gå tillbaka till 1800talet.

Som ung kvinna ber jag er ta er till vallokalen på söndag den 9 september och rösta för mig. För mig och alla kvinnor i vårt avlånga land och runt om i världen. Lägg en röst för HBTQ samhället och de andra minoriteter som kämpat och fortfarande kämpar för sina rättigheter. Vi kan inte ta det vi har idag för givet, allt kan tas ifrån oss om fel personer hamnar vi styret. Så gör din del och rösta på söndag.