Har jag blivit gammal?

Med mina 21 år (detta år blir det 22…) undrar jag om jag är gammal? För en dag sen när jag cyklade kom denna tanken till mig och jag har inte riktigt kunna släppa den. Visst förstår jag att jag ”har hela livet framför mig”, och att jag fortfarande är ”ung och dum”. Däremot finns tanken kvar; ”Jag har blivit gammal”.

Sista åren har synen blivit sämre och jag ser lite blurrigare på långt håll. Jag har ont i knä och rygg – eller i hela kroppen för den delen. Visst kan det handla om att jag slutat träna och innan det faktiskt var elitidrottare. Eller kanske det i kombination med att jag jobbar inom restaurang där jag springer runt och bär tungt hela kvällarna. Hur som – ett ålderstecken.

Ännu ett sådant är att jag starkt drar mig från tanken på en utekväll. Helst av allt undviker jag alkohol och myser hellre ner mig framför en bra film med en kopp te i handen. När jag väl tar mig en drink eller två får jag känna det dagen efter. Är det ens rimligt hos en 21 åring?

Jag började också tänka att jag inte uppskattar var världen är på väg. Jag uppskattar inte den nya musiken som kommer nu. Bättre var det när Taylor körde country och Rihanna sjung om att vara ”Only girl in the world” eller möjligen tillsammans med Eminem i ”Love the way you lie”. Sa jag precis ”det var bättre förr”…?

Den digitala utvecklingen fascinerar mig lika mycket som den skrämmer mig. Senast igår pratade jag med morfar om hur allt går så fort och tänkte sen på hur klistrade vi är till skärmar. Hur vi pratar med Alexa eller Google för att ta reda på vädret istället för att dra upp gardinen och se för oss själva. Plattan och skärmar generellt är vår bästa barnvakt – det ser jag dagligen på jobbet. Missförstå mig rätt nu; utvecklingen är otrolig, men jag ser också hur mänskligheten snart blir som i Disneyfilmen Wall-E.

Jag slogs under min lilla cykeltur av tanken att jag kanske faktiskt blivit gammal, när det var några högstadie-/gymnasieelever som cyklade framför mig. De skrattade, jagades med cyklarna och tog upp hela cykelbanan. Jag kände att jag irriterade mig på dem när jag inte kunde ta mig förbi. Det var just då jag hörde tantrösten i mitt huvud säga ”ugh, dagens ungdom…”. ORDEN JAG SJÄLV HATAR!? Dom kom ifrån mig?!

Där och då började jag spekulera och insåg att ja, jag har nog blivit en tant… (i alla fall i sinnet). Men det var först idag jag insåg varför jag ville dela med mig av det här. För alla unga som inte skapat en tant eller farbror i sitt huvud säger jag ”Njut och LEV!” var dumma, ha kul och visa respekt. Världen är eran, så ta hand om den och er själva! För er som är tant eller farbror på riktigt säger jag; ”Släpp det” Det ni säger gör ingen skillnad, ni anses vara gnällgubbe och tänk hur tråkigt deras liv blir om några år när vår planet förstörts så vi inte kan bo på den längre. Och till er som är som mig, en tant fast i en ung kropp säger jag ”vad tror du att du är? Skärp dig, lev lite!”

Snart är det fest med mängder av bubbel i goda vänners lag – en skräckfylld högtid i hundarnas värld

Snart är det fest med mängder av bubbel i goda vänners lag – en skräckfylld högtid i hundarnas värld

Nu är det endast några fåtal dagar kvar till nyårsafton. Hos många betyder detta att nu är det fest, vi pratar om trerätters med mängder av bubbel i goda vänners lag.

Vid tolvslaget så lyser himlen upp av dom mest effektfulla fyrverkerier, det är så vackert för oss, men hemma hos oss har festen avstannat och våran hund ”Hailey” har gömt sig för länge sen.

Doft av krut och mäktiga ljuskrevader

Knattret av smällare, doften av krut och mäktiga ljuskrevader över himlen tar fokus från allt annat denna dag.

Problemet är att våra husdjur inte känner samma högtidliga stämning som vi. Fyrfotingarna hässjar och försöker fly i panik denna skräckfyllda period under årets sista timmar.

Att det kommer att smälla det vet vi och är någorlunda förberedda på detta, men jag önskar att man kunde hålla det under samma dag.

Vår stad och säkerligen många andra så knattrar det veckor innan och veckor efter dessa högtidsdagar.

Ljud för att störa ut effekten av fyrverkerierna

Vi har provat allt som står i vår makt för att förbereda våran hund inför nyår – för att mildra effekten av raketer och smällare.

Vänja sin hund vid störande ljud är ett bra tips, det fungerar inte riktigt. Det störande ljudet får mer agera att störa ut effekten av fyrverkerierna.

Hunden försöker hela tiden ta sig ifrån ljudkällan, under soffan, badkaret, bakom toalettstolen eller i bästa fall sovrummet som får agera skyddsrum med dämpande kojor.

Hundpromenad och rastning är helt uteslutet när det väl börjat knattra utomhus. I bästa fall får man ett eld upphör vid 18-tiden så en ”snabbkiss” kan genomföras, efter det så är det omöjligt innan 03-tiden in på nästa år.

Jag vill inte framstå som gnällig, jag vill bara poängtera att det finns husdjur, vilda djur, människor unga som gamla som lider något så fruktansvärt dessa högtider.

Genom att braka loss med egna fyrverkerier på innergårdar så finns det individer som mår fruktansvärt dåligt. Visa medkänsla och respektera!

Minnas. Drömma. Leva.

Minnas. Drömma. Leva.

Jag har varit hemma snart två månader och tankarna är spridda. Det är kallt, mörkt, regnigt, grått och tomt på folk. Jag jobbar sena kvällar och sover bort dagarna. Min vakna tid tänker jag mig tillbaka. Tänker på allt jag gjort och upplevt.

Svårt att uppskatta de små sakerna i livet

Det är spännande hur livet tar form och hur man kan sakna något man en gång hatat. När jag bodde i USA, till exempel, och spelade volleyboll på college tyckte jag att allt var jobbigt. Jag ville bara åka hem och vara i min säkra bubbla i Örebro.

Jag hade svårt att uppskatta de små sakerna i livet, kände mig instängd och räknade till dagen jag skulle få fara hem. Nu sitter jag hemma i mitt rum hos mamma och pappa några år senare och vill inget hellre än åka tillbaka. Så mycket saker jag kunde gjort, sett och upplevt.

Jag bodde för tusan utanför New York City?!

Lika så när jag tänker på min tid i Karibien. Många stunder där tyckte jag var jobbigt, lite att göra och även där kände jag mig instängd och jag ville hem. Nu saknar jag värmen, solen och havet.

Jag vill upptäcka saker och njuta av den avslappnade kulturen. Jag saknar även Korsika och medelhavet. Korsikanarna som jag hatade att argumentera med, trafiken där ingen följde trafikregler men allt flöt på ändå eller bara att gå på gatan och hälsa på alla man möte med ett glatt ”Bonjour”.

Det finns så mycket jag önskar jag gjort på alla mina äventyr, jag saknar verkligen vad jag en gång hatade och ville ifrån.

Önskar jag upptäckte Örebro mera

Precis som nu. Jag bor hemma, i lilla Örebro och gör egentligen inget mer än sover, äter, klickar runt på internet och jobbar. Länge har jag sagt att jag ska bli bättre på att leva i nuet. Jag är riktigt dålig på det, det vet jag, men att tänka tillbaka på allt jag numera saknar inser jag ändå vikten av att uppskatta det man har, där man är. För vem vet vad jag kommer tänka när jag ser tillbaka på just den här tiden?

Kanske kommer jag önska att jag upptäckte Örebro mer, eller att jag lade mer tid på min mentala hälsa, eller bara spenderade värdefull tid med min familj.

Det är viktigt att minnas och att drömma. Men man ska inte låta dåtiden eller framtiden ta över från nutiden. Idag är dagen då jag ska ändras, jag ska uppskatta att vara hemma och att få vara det exakt just nu.

Julen är här… eller?

Julen är här… eller?

Redan innan vi hade kommit till halloween så var juldekorationer uppe i affärer. På sociala medier såg jag folk som bakade lussekatter eller pepparkakor. Flera hade druckit första julmusten och några lyssnade på julmusik.

Att precis lämnat sommaren på Korsika och kommit hem till kalla Sverige var en chock i sig. Men att då också mötas av julen var galet. Det var ju bara oktober?! I min värld har det alltid varit födelsedag (8 oktober) – halloween – thanksgiving – advent – jul. Visst förstår jag att halloween och thanksgiving är mer amerikanska helger som inte firas här i Sverige. Däremot verkar halloween vuxit under de senaste åren. Thanksgiving har jag firat några år och ser fortfarande till att äta gott och vara lite extra tacksam. Men det känns som att dessa två helger försvinner och det är nära att även min födelsedag hamnar i skymundan av julen trotts att de ligger flera månader ifrån varandra.

Tro mig, jag älskar julen. Vi snackar Ä-L-S-K-A-R. Det finns inget bättre än julgranar, paket, dekorationer, godsaker och julmusik. Jag vet inte om det kommer med åldern eller vad det är men jag tycker vi börjar gå över styr. Vår regel i min familj har varit ”ingen julmusik innan november”. Jag minns dessutom när det ansågs vara tidigt ute. Men nu har vi jul grejer redan innan november. Jag har svårt att acceptera att julen är på ingång.

Men även jag föll för den stämning julen har med sig och en vecka in i november tände jag ett ljus och klickade igång julmusiken. För man kan ha julmysigt och sen ta en liten paus den 22 november för att vara lite extra tacksam. Happy Holidays folket!

Älskar. Älskar inte.

Älskar. Älskar inte.

Året är 2016. Jag är 18 år. Den välkända doften av idrottshall och den än mer välkända doften av svettiga knäskydd söker sig in i näsan. Jag zonar ut och tittar på alla människor på läktarna som jublar och firar. Både på höger och vänster läktare finns de. Jag känner den enorma lyckan i mig, det känns som att jag skulle kunna springa tusen varv runt Örebro. Jag känner även en oändlig lättnad. Örebro Volley vann mot Svedala i kvartsfinalen. Vi vann. Vi ska spela SM-final. Mitt i allt detta står jag, mitt på golvet i Idrottshuset med mitt otroliga lag och jag tänker för mig själv ”Det här är vad jag kämpat för. Det här är vad jag drömt om. Det här är varför jag spelar volleyboll.”

Det blev ett SM silver det året och efter den säsongen tog jag mitt pick och pack och drog till USA. Där glömde jag varför jag spelade volleyboll. På några månader var hela känslan från kvartsfinalmatchen borta och jag hittade inte alls glöden eller kärleken till sporten. Varför har jag lagt ner hela mitt liv till denna sport? Varför har jag offrat vänner, gymnasieliv och annan typ av fritid till det här? Jag slutade med volleyboll vid årsskiftet 2016/2017.

Nu, sådär två år senare, är jag tillbaka i Örebro. Jag var tillbaka i Idrottshuset i oktober, denna gång på läktaren för att heja på tjejerna i Örebro Volley. Där stötte jag på flera bekanta ansikten som alla verkade ha samma fråga ”Blir du inte lite sugen på att spela?” Och jag gav samma svar till alla ”Nej, faktiskt inte”. Det är ungefär två år jag levt utan att ha en tanke på volleyboll. Visst har jag plockat upp en boll på stranden för att göra några slag men sen var jag klar. Det är underligt hur man kan lägga ner hela sitt liv på något och sen inte sakna det alls.

Under matchens gång fick jag däremot lite kli i fingrarna. Visst blev jag väl liiite sugen. Men jag insåg också vilka delar jag saknar och vad jag inte saknar. Den gemenskapen som finns i sporten är svårslagen. Framförallt den som finns hos Örebro Volley, de är som en familj. Att se dem på planen fick mig att sakna att vara en del av den familjen. När de sen stod där på golvet som segrare över Gislaved saknade jag även den känslan. Känslan att ha vunnit som ett lag. Varje personi laget utger en viktig pelare. Alla har verkligen dragit sitt strå till stacken.

Samtidigt blev jag påmind om alla de timmar de lägger ner på idrotten. Hur hårt de sliter och hur lite det faktiskt syns. Som åskådare glömmer man att de här tjejerna kämpar som in i helvetet varje dag. Dels på planen och i gymmet för att utvecklas fysiskt, men också mentalt och framför allt kämpar flera av dem bara för att få ihop vardagen.

Jag har försökt hitta slutklämmen på den här texten, men inget känns riktigt passande. Jag fortsätter fundera över frågan hur man kan vigt sitt liv åt något som plötsligt känns så främmande. Samtidigt som jag fortsätter fascineras över det slit som tjejerna i Örebro Volley fortsätter med varje dag. Så kommer en plötslig tanke, såhär i skrivandets stund, undra hur många av er läsare som faktiskt varit på en volleyboll match…?

Vill ni läsa mer om mina tankar bakom det jag skriver om? Kolla då in på min blogg varje torsdag.