De fem bästa spelningar i Örebro 2018

Ett nytt år är här, nya möjligheter, ja ni vet allt det där. Nu ska vi lämna 2018 bakom oss och blicka framåt. Och det är spännande att se vad 2019 har att bjuda på i musikväg. Samtidigt kan man se tillbaka på ett minimalt musikår i Örebro där vi inte fick så många överraskningar.

Nattklubbarna Frimis Salonger och Ritz Nightclub fortsätter att erbjuda oss exklusiva spelningar även om 2018 inte bjöd på samma överraskningar som tidigare år. Den mest spektakulära bokningen stod ändå Live at Heart för när den förre Melodifestivalenstjärnan Yohio uppträdde på festivalen.

Jag saknar fortfarande festivalerna

Vid tidigare årskrönikor har jag påpekat hur mycket jag saknar stadsfestivalerna. Hur jag saknar att gå runt under en dag och tittat på ett flertal artister och njuta en större folksamling. Får ett par år sen kunde Örebro vraka och välja men idag finns bara Live at Heart och VOX kvar.

Under en intervju med Peter Åstedt på Live at Heart frågade jag om festivalerna som hade försvunnit varpå han svarade att de tillhör det förflutna. Åskådarna vill inte längre stå på en lerig åker utan festivalerna blir mer inriktade som t.ex Live at Heart som vill lyfta fram okända och osignade artister.

Festivaler eller inga festivaler, här kommer en summering av musikåret 2018. Summeringen gör jag genom att lista de fem bästa konserterna jag varit på under året som var.

5: Markus Krunegård – Ritz Nightclub

Ritz Nightclub har med åren blivit en av Örebros största nattklubbscener. Nästa varje helg kan nattklubben bjuda på någon form av uppträdande. Inriktning är ofta svensk partymusik eller svensk hiphop. När Markus Krunegård klev upp på scenen i mitten av september var det ett undantag.

Krunegård var tillbaka på Ritz efter nästa fyra och gjorde det med bravur. Med nytt album och ny singel i ryggen bjöd han på av de bästa spelningar i Örebro under 2018. ”Så som i Örebro, Så också i Stockholm, Finland och Finspång”.

4: GES – Brunnsparken

Sommaren 2018 går till historien som en av de varmaste, samtidigt spelade det ur svenska ögon ett framgångsrik fotbolls-VM för vårt landslag. Grabbarna i GES prickade även prefekt in att ha sin comebackturné samma sommar. Trion som gav oss “När vi gräver guld i USA” 24 år tidigare.

Trots att trion i GES, Glenmark, Eriksson och Strömstedt kommit till åren bjöd de på en kul och underhållande spelning med mycket mellansnack. Och med flera års erfarenhet inom musikbranschen kan de fortfarande lira musik helt felfritt.  

3: Omiri – Kulturhuset (Live at Heart)

Det kanske inte är alla i Örebro som har förstått hur stor festivalen Live at Heart är. Under bara 10 år har den vuxit fram som en av värdens största showcase-festvialer. Under 2018 tog man en ny riktning och satsade mer på internationella akter.

Även om den mest spektakulära bokningen blev svenska Yohio blev den mest spektakulära spelningen någon helt annan. Portugisiska Omiri bjöd på både en frän och intressant liveshow, han kombinerade både ljud, bild och instrument till ett liveframträdande över det vanliga.

2: Little Jinder – Örebro Konserthus

”Äntligen Little Jinder – tredje gången gillt”, löd rubriken efter sångerskans konsert på Konserthuset i mitten av november förra året. De två tidigare konserterna i Örebro lämnade mycket att önska, och man undra lite vart Jinder stod som artist.

Efter det fantastiska framträdande i foajén till Konserthuset vet vi idag att Jinder är en fantastisk artist.  Med både scennärvaro och energi blev konserten en upplevelse i sig, och nu kan Jinder också stoltsera med ett brett utbud av fantastiska poplåtar.

1: The Sounds – Frimis Salonger

Få kvinnliga artister har sådan karisma och utstrålning som Maja Ivarsson har. Hon har i snart 20 år frontat det svenska rockbandet The Sounds. När de i början av året uppträdde på Frimis Salonger genomförde de av de bästa spelningarna i Örebro under 2018.

Detta mycket tack vore Maja Ivarsson, hon fullkomligen ägde scenen och gjorde precis vad hon behagade. Under ett tillfälle klättrade hon upp på ryggen på ordningsvakt och konserten visste inga gränser. Att sen The Sounds har ett alster fullt med bra rocklåtar gjorde inte konserten sämre.  

Detta visar på hur stor artist han verkligen har blivit

Chris Kläfford och Svenska Kammarorkestern fyller upp Stadsparken i Örebro – jag vet med mig att jag behöver lämna innan artisten går på scen.

Det myllrar av människor utanför Stadsparken, det myllrar inne i parken och när du försöker sikta in dig på en plats då är det proppfullt. Det är folkfest denna lördagseftermiddag, en succé som lockat runt 6000 åskådare in i Stadsparken i Örebro. Chris Kläfford och Svenska Kammarorkestern bjuder tillsammans med arrangörer på önskekonsert.

Människor i publiken i alla åldrar

Mammor och pappor förklarar till sina mindre ”jag” – han kommer snart och du kommer höra när han börjar sjunga. Jag börjar skruva på mig, platsen är verkligen inte idealisk, nu är siktet inställt på en plats som ger bättre vinkel om jag ska kunna filma. Nämnde jag att det var fullt i parken, när jag är halvvägs så är precis varenda fläck upptagen av förväntansfull publik.

Detta visar på hur stor artisten Chris Kläfford är, han och Svenska Kammarorkestern har denna svala lördagseftermiddag lockat människor i alla åldrar. Tonerna är ljuva från kammarorkestern under hela tiden som jag befinner mig i detta myller, jag vet med mig att jag kommer behöva lämna parken och detta innan själva artisten klivit ut på scen.

Detta hade jag inte förväntat mig – han är en genialisk artist, precis alla människor är öppna för hans musik.

Foto: Martin Avedal – MAVFoto – Örebro Tribune

Hur Vinnie Vincent fick mig att uppskatta bandet Kiss

Kiss, ett av världens största rockband. Bandet som slog igenom på 70-talet med blod, smink och klatschig partyrock.

Bandet som återuppstod på 90-talet och blev en miljardindustri. Bandet som aldrig föll mig i smaken tills jag upptäckte Vinnie Vincent.

Året är 1997 och jag fyller 14 år, jag har sagt till min tio år äldre syster att jag lyssnar på hårdrock. När jag fyller år får jag en samlings-cd med bland annat låtar från Sepultura, Fear Factory, Napalm Death, Helmet och mycket, mycket mer. Jag fastnade för den hårda musiken, den tunga och skrikiga musiken, Sepultura, Pantera och White Zombie blev snabbt mina nya idoler.

I samma period återförenades det kultförklarade rockbandet Kiss, efter nästa 15 år utan smink återvände bandet till 70-talets blod, smink och bombastiska liveshower. Bandet som lyckats skapa en helt egen livsstil runt om sig, bandet som anser ser sig vara världens bästa band.

Svårt att fastna för Kiss

Men jag som nyss att upptäckt det brasilianska trashmetal bandet Sepultura och de amerikanska groove-metalbanden Pantera och White Zombie hade svårt att köpa Kiss lättsamma och kommersiella låtar. Jag tyckte det var ren skit, fjantig musik som jag lika gärna kunde förpassa till rännstenen.

Inte ens 15 år senare när jag skulle skapa en musiklista till en 70-tals fest kunde jag fastna för Kiss. Även om jag la till runt elva låter med bandet och lyssnade igenom klassiker som Strutter, Detroit Rock City och God of Thunder hittade jag inte gnistan, jag förstod aldrig vad som gjorde detta band så stora. Jag tyckte det var enkelt, simpelt och tråkigt.

Men vändning skulle komma, även om det skulle ta nästa 20 år. Idag har jag förstått vad som gjorde Kiss så stora, eller vad som gör Kiss så speciella, varför så många älskar detta bandet. Man har med enkla sätt skapat en mytologi runt sig själv och live är Kiss en upplevelse i sig.

Vinnie Vincent fick mig att uppskatta bandet Kiss

Fast min väg in i Kiss gick genom den idag mytomspunne Vinnie Vincent, gitarristen som ersatte Ace Frehley 1982 och helt ändrade Kiss sound till något hårdare, skitigare och modernare. 2017 visade SVT dokumentären Kiss och gitarristen som försvann, som handlar om bandet och hur de hade två storhetsperioder och även hur Vincent räddade bandet när det krisade som allra mest.  

Dokumentären var välgjord, hade ett coolt soundtrack med artister som The Hellacopters, Janis Joplin, Grand Funk Railroad och självklart Kiss. Genom historien om Kiss kunde man berätta om hur hård och tuff musikbranschen är, och om hur ena dagen är på toppen av berg men hur fort du kan ligga på botten och kravla.  

Men det som Vincent skapade i Kiss under sin korta period kan vara något av det bästa bandet har släppt. Det började redan på Creatures of the Night från 1982 där Vincent var med och skrev låtarna Love It Loud, I Still Love You och Killer. Redan på Love It Loud kan man höra det nya och hårda soundet Vincent bidrog med till bandet. Där även Eric Carrs trumspel är fantastiskt.

När sedan Kiss valde att ta bort sminket för albumet Lick it up från 1983 var Vinnie Vincent en fullfärdig medlem och hans bidrag på albumet var enormt. Hans gitarrspel och låtskrivartalang var utöver det vanliga, det var ett rått, hård men samtidigt svängigt sound och Kiss hade lämnat 70-talet bakom sig och blivit ett riktigt hårdrockband, ett band som var mycket bättre än många av konkurrenterna under 80-talet.

Och för mig som en gång i tiden hatade Kiss kan med jämna mellanrum slänga på någon av de alster som kom på 80-talet och det tidiga 90-talet. Men även en och en annan låt från 70-talet. Vinnie Vincent fick mig att uppskatta Kiss och på samma gång glömmer jag bort allt hat jag en gång i tiden hade mot gruppen som blev världens bästa band två gånger.

Grungens mörka arv

Idag, den 20 juli är det exakt ett år sen rockbandet Linkin Parks frontman Chester Bennington tog sitt liv. Den 41-årige sångaren hittades död i sitt hem i Palos Verdes Estates Kalifornien, enligt uppgifter ska dödsorsaken var självmord genom hängning.

Chester Bennington led av alkoholmissbruk och rättsläkarna ska ha hittat en halvfull flaska alkoholhaltig dryck i hemmet. Men Benningtons död är mer relaterad till den emotionella sorg han genomgick efter att hans gode vän Chris Cornell tog sitt liv bara två månader tidigare.  

Enligt bandkollegan och vännen Mike Shinoda ska Bennington uttryckts sig väldigt emotionellt under hyllningar till Cornell. Den 20 juli är Chris Cornells födelsedag och Bennington valde att avsluta sitt liv samma dag.

Chris Cornell led av depression och ska varit beroende av både alkohol och receptbelagda mediciner. Och den 18 maj 2017 valde han att ta sitt liv på ett hotellrum i Detroit efter en konsert med Soundgarden.

Chris Cornell är inte den första grungesmusikern som lämnat oss förtidigt, utan han utgör bara en i raden av musikaliska talanger som dött i förtid. Men för att först varför så många grungsmusiker lämnar hos på grund av självmord och missbruk måste man gå tillbaka i tiden, tillbaka till hur allt började och varför arvet efter grunge är så mörkt.

Allt började i Seattle i slutet av 80-talet

Grunge slog igenom i slutet av 80-talet och hade sin storhetstid i början av 90-talet. Musikstilen kallades även för Seattlesoundet då många av de stora banden kom från Seattle på den amerikanska nordvästkusten.

Musiken kan beskrivas som lugn, stillsam med deprimerande verser och aggressiva refränger. Influenserna rent musikaliskt kom ifrån hardcorepunk, 70-tals heavy metal och indierock. Detta medförde att många av grungebanden kunde ha så stora varierande sound men ändå tillhöra samma genre.

Grungen dominerades i början av 90-talet av fyra stora band, Alice in Chains, Pearl Jam, Soundgraden och Nirvana. Det sistnämnda blev ett kultförklarat band med den karismatiske sångaren Kurt Cobian i fronten.

Nirvana slog igenom stort 1991 med albumet Nevermind och deras framgångar skulle även sätta fart på de övriga tre bandens karriärer och skivförsäljningar. De närmaste åren skulle vara mycket framgångsrika för grungens fyra stora.

Cobain missbrukade droger och tog sitt liv

Kurt Cobain skulle bli en symbol för hela genren och han beskrevs i media som en talesman för en generation. Men Cobain som hade haft en tuff uppväxt med skilda föräldrar och mobbning i skolan, han hade svårt att klara av den press som tillkom med kändisskapet.

Han led av magsmärtor som säg komma från skolios och för att lindra smärtan började Cobain missbruka heroin. Cobain ska också ha lidit av ADD samt av en bipolär sjukdom under vuxen ålder. Den 4 mars 1994 ska han överdoserat Rohypnol under en vistelse i Rom, detta kunde misstänkas som ett självmordsförsök men det finns inga bevis för det.

Istället blev Cobian den 30 mars samma år inskriven på ett rehabiliteringscenter i Kalifornien, men valde redan den 1 april att åka hem till Seattle. Den 8 april hittades han död i sitt hem, den officiella orsaken ska självmord genom skjutning, men Cobians död har omgetts av många teorier och mycket mystik.  

Andrew Wood betydde mycket för grungen

Nirvana och de övriga tre banden från Seattle skulle bli ansiktena utåt för genren men många gömmer bort att bandet Mother Love Bone var pionjärerna, det var de som influerade de fyra stora och på ett sätt samtidigt blev det startskottet för detta mörka arv.

Mother Love Bone hade en kort men framgångsrik karriär, de grundades 1988 men splittrades redan 1990 när sångaren Andrew Wood dog efter en heroinöverdos. Wood hade tidigt fått problem med droger och lades redan 1985 in på rehabilitering.

Woods död tog hårt på de närstående och han var god vän med bland annat Chris Cornell. De hade tidigare bott ihop och efter Woods död skrev Cornell låtarna Reach Down och Say Hello 2 Heaven. Även Alice in Chains gitarrist Jerry Cantrell skrev låten Would om Wood som återfinns på albumet Dirt och är en av gruppens populäraste låtar.  

I spillrorna av Mother Love Bone skulle det dock uppstå ett nytt band, ett band som kom att överleva grungens undergång. Jeff Ament och Stone Gossard som tidigare hade grundat bandet Green River skulle genom Chris Cornell och Woodhyllningen Temple of the Dog slutligen grunda Pearl Jam. Detta efter att man fått kontakt med sångaren Eddie Vedder.

Pearl Jam är idag ett av de mest framträdande och framgångsrikaste banden från grungeeran. Efter mitten av 90-talet försvann Soundgarden, Nirvana och Alice in Chains medan Pearl Jam fortsatte att släppa album och turnera.

Layne Staley dog av en överdos 2002

Layne Staley bildade 1987 bandet Alice in Chains tillsammans med Jerry Cantrell, och precis som de andra tre inom grunge kom Alice in Chains ha skördat stora framgångar i början av 90-talet. Bandet hade ett hårdare och mörkare sound än de andra tre och har därför ibland inte alltid setts som en grungeband utan mer som ett heavy metal-band.

Staleys kämpade under större delen av 90-talet med ett tungt heroinmissbruk, något som kunde återspeglas i många av bandets låttexter. Efter 1994 och framåt fick Alice in Chains svårt att hålla ihop bandet på grund av Staleys missbruk, trots att man faktiskt släppet albumet Alice in Chains 1995. Bandet gjorde ett av sina sista framträdande 1996 i MTV Unplugged, därefter kom ett uppbrott.

Ett år senare upplöstes även Soundgarden och detta bidrog till att enbart Pearl Jam fanns kvar av de fyra stora Seattlebanden. Nirvana splittrades efter Cobians död 94, Alice in Chains tog ett uppehåll på grund av Staleys missbruk. Och 2002 skulle olyckan återigen vara framme för en grungesångare. Den 19 april påträffades Staley död i sin bostad två veckor efter att tagit en speedball, som är en blandning av heroin och kokain.

Varför dör alla grungesångare?

I och med att Chris Cornell tog sitt liv den 18 maj 2017 blev han den fjärde grungesångaren att dö i förtid efter Andrew Wood, Kurt Cobian och Layne Staley. Detta innebär också att det i nuläget bara är Eddie Vedder som finns kvar i livet av de som frontade något av de fyra stora Seattlebanden. Men varför är det så, varför försvinner de på grund av överdoser och självmord. Varför ska arvet från Grunge vara så mörkt?

Förklaringen kan ligga genrens livsstil och budskap, bryter man ner låttexter och musik finns det ett mörker, en smärta, ett försök att fly. Frontmannen är ofta ansiktet utåt i ett band, det är ofta deras upplevelser och erfarenhet som återfinns i låttexterna. Grungen är en genre som från början omgetts av död och missbruk.

Grungen blev en kontrast till det glada och glammiga 80-talet, nu var det 90-talet och bakom den fasad som 80-talet byggt upp fanns smärta som lindrades med ett missbruk.  Både Wood, Cobian och Staleys dödsfall går att relatera till ett missbruk.

Woods död påverkade med stor sannolikhet Cornell som bara var 26 när Wood avled. Något som i sin tur antagligen stärkte Cornells depression, vilket till slut ledde till att han valde att avsluta sitt liv. Och där kanske den onda cirkeln ändå hade kunnat sluta, om det inte vore för Chester Bennington den 20 juli 2017 valde att lämna oss, och grungens mörka arv skördade ytterligare ett offer.