De fem bästa spelningar i Örebro 2018

Ett nytt år är här, nya möjligheter, ja ni vet allt det där. Nu ska vi lämna 2018 bakom oss och blicka framåt. Och det är spännande att se vad 2019 har att bjuda på i musikväg. Samtidigt kan man se tillbaka på ett minimalt musikår i Örebro där vi inte fick så många överraskningar.

Nattklubbarna Frimis Salonger och Ritz Nightclub fortsätter att erbjuda oss exklusiva spelningar även om 2018 inte bjöd på samma överraskningar som tidigare år. Den mest spektakulära bokningen stod ändå Live at Heart för när den förre Melodifestivalenstjärnan Yohio uppträdde på festivalen.

Jag saknar fortfarande festivalerna

Vid tidigare årskrönikor har jag påpekat hur mycket jag saknar stadsfestivalerna. Hur jag saknar att gå runt under en dag och tittat på ett flertal artister och njuta en större folksamling. Får ett par år sen kunde Örebro vraka och välja men idag finns bara Live at Heart och VOX kvar.

Under en intervju med Peter Åstedt på Live at Heart frågade jag om festivalerna som hade försvunnit varpå han svarade att de tillhör det förflutna. Åskådarna vill inte längre stå på en lerig åker utan festivalerna blir mer inriktade som t.ex Live at Heart som vill lyfta fram okända och osignade artister.

Festivaler eller inga festivaler, här kommer en summering av musikåret 2018. Summeringen gör jag genom att lista de fem bästa konserterna jag varit på under året som var.

5: Markus Krunegård – Ritz Nightclub

Ritz Nightclub har med åren blivit en av Örebros största nattklubbscener. Nästa varje helg kan nattklubben bjuda på någon form av uppträdande. Inriktning är ofta svensk partymusik eller svensk hiphop. När Markus Krunegård klev upp på scenen i mitten av september var det ett undantag.

Krunegård var tillbaka på Ritz efter nästa fyra och gjorde det med bravur. Med nytt album och ny singel i ryggen bjöd han på av de bästa spelningar i Örebro under 2018. ”Så som i Örebro, Så också i Stockholm, Finland och Finspång”.

4: GES – Brunnsparken

Sommaren 2018 går till historien som en av de varmaste, samtidigt spelade det ur svenska ögon ett framgångsrik fotbolls-VM för vårt landslag. Grabbarna i GES prickade även prefekt in att ha sin comebackturné samma sommar. Trion som gav oss “När vi gräver guld i USA” 24 år tidigare.

Trots att trion i GES, Glenmark, Eriksson och Strömstedt kommit till åren bjöd de på en kul och underhållande spelning med mycket mellansnack. Och med flera års erfarenhet inom musikbranschen kan de fortfarande lira musik helt felfritt.  

3: Omiri – Kulturhuset (Live at Heart)

Det kanske inte är alla i Örebro som har förstått hur stor festivalen Live at Heart är. Under bara 10 år har den vuxit fram som en av värdens största showcase-festvialer. Under 2018 tog man en ny riktning och satsade mer på internationella akter.

Även om den mest spektakulära bokningen blev svenska Yohio blev den mest spektakulära spelningen någon helt annan. Portugisiska Omiri bjöd på både en frän och intressant liveshow, han kombinerade både ljud, bild och instrument till ett liveframträdande över det vanliga.

2: Little Jinder – Örebro Konserthus

”Äntligen Little Jinder – tredje gången gillt”, löd rubriken efter sångerskans konsert på Konserthuset i mitten av november förra året. De två tidigare konserterna i Örebro lämnade mycket att önska, och man undra lite vart Jinder stod som artist.

Efter det fantastiska framträdande i foajén till Konserthuset vet vi idag att Jinder är en fantastisk artist.  Med både scennärvaro och energi blev konserten en upplevelse i sig, och nu kan Jinder också stoltsera med ett brett utbud av fantastiska poplåtar.

1: The Sounds – Frimis Salonger

Få kvinnliga artister har sådan karisma och utstrålning som Maja Ivarsson har. Hon har i snart 20 år frontat det svenska rockbandet The Sounds. När de i början av året uppträdde på Frimis Salonger genomförde de av de bästa spelningarna i Örebro under 2018.

Detta mycket tack vore Maja Ivarsson, hon fullkomligen ägde scenen och gjorde precis vad hon behagade. Under ett tillfälle klättrade hon upp på ryggen på ordningsvakt och konserten visste inga gränser. Att sen The Sounds har ett alster fullt med bra rocklåtar gjorde inte konserten sämre.  

Sportkrönika 2018 – Örebro är en medioker sportstad

Året börjar lida mot sitt slut och återigen sitter jag här för att summera sportåret 2018 i Örebro. Och återigen ser jag tillbaka på ett rätt så mediokert år, jag känner att jag vill kunna skriva något positivt i mina årskrönikor. Men när de sportsliga framgångarna uteblir återstår bara en tomhet och besvikelse.

Örebro kommer efter 2018 återigen få se sig själv som en ganska medioker sportstad. Visst sticker Örebro ut i mängden då man kan stoltsera med flera lag i de högsta serierna på både dam och herrsidan. Hur många svenska städer utanför storstadsregionerna har både ha ett hockeylag och ett fotbollslag i högsta serien?

Men där tar det slut, hockeylaget riskerar att få kvala säsong efter säsong, fotbollslaget ligger på den nedre delen av tabellen och Innebandylaget ligger i nuläget på nedflyttningsplats. En av få ljusglimtar under 2018 var att damlaget i fotboll tog klivet tillbaka upp i högsta serien efter en sejour i divisionen under.

Vill förändra situationen men faller platt varje gång

Varje gång jag skriver om Örebro Hockey är det i en negativ form, krönika efter krönika har handlat om hur dåligt det gått för detta lag. Och under våren 2018 var det illa för Örebro. Man lyckades med ett par sistaminuten förändringar undvika kvalspel och säkra ett nytt SHL-kontrakt. Frågan är vad som hade hänt om laget tvingats kvala istället.

Örebro Hockey är på ett sätt kanske fortfarande det hetaste inom lagsport som staden har att erbjuda.  Fortsätter laget att tappa och resultat uteblir så kommer klubben snart och förlora supportrar och kanske sponsorer.

Faktum är att lagledningen under sommaren förstärkte och försökte bygga ett mer kraftfullt lag. Backen Kristian Näkyvä anslöt från Linköping, backen Nick Ebert valde att förlänga med klubben men den största prestigevärvningen kom när Örebro signade stjärna Aaron Palushaj. Helt plötsligt satt klubben på tre intressanta nyckelspelare.  

Nu när året börjar närma sig sitt slut och hockeysäsongen varit i full gång sen september kan man konstatera att Örebro inte förbättrat sin position i SHL. Man ligger kvar i botten av tabellen och genomförde ett tränarbyte där Niklas Sundblad och Petri Liimatainen fick lämna och Niklas Eriksson tog över jobbet. In kom även Örebroprofilen Henrik Löwdahl och legendaren Jörgen Jönsson.

Trion med Kristian Näkyvä, Nick Ebert och Aaron Palushaj har levererat för Örebro men det har inte varit tillräckligt. Palushaj är alldeles för ensam i offensiven och kan inte på egen hand lyfta laget. Truppen är för tunn och Niklas Johansson måste bygga vidare för att laget ska bli konkurrenskraftigt.

ÖSK är ett mittenlag som varken tar sig upp eller ner

Örebro Hockey i all ära, men ÖSK är Örebros stolthet, eller var. Vad står detta klassiska fotbollslag idag, anno 2018. Föreningen som fyllde 110 år den 28 oktober. ÖSK:s plats i allsvenskan har inte alltid varit självklar, under dessa 110 år har man totalt spelat 49 säsonger i högsta serien.  För tillfället är klubben en allsvenskklubb och kommer antagligen vara det ett tag till.

Örebroarna för dock förvänta sig att ÖSK kommer vara ett mittenlag som varken klättrar uppåt i tabellen eller kommer halka ner. Klubben har inte råd att köpa in de största stjärnorna och kommer även förlita sig på att sälja dyrt för att få extra inkomster, som t.ex man gjorde med Brendan Hines-Ike.

Under 2018 såg det ganska glest ut på läktarna på Behrn Arena, frågan är om klubben börjat tappa supportrar och det snart bara är de mest lojala kvar. Men visst har publiken fått uppleva dagar av magi på ”vallen”.  En sommarvarm söndag i maj fylldes Behrn Arena upp när Hammarby kom på besök, klart en av de bästa publikmatcherna i år, tyvärr dog stämningen när Kennedy Igboananike blev utvisad.

KIF tillbaka i fotbollens finrum

Det blev bara en säsong i Eliettan för KIF Örebro, damlaget slutade på en andraplats i tabellen och gick tillsammans med Kungsbacka upp till damallsvenskan. KIF sprang bokstavligen tillbaka till högsta serien. Motståndarna hade svårt att hänga med och aldrig förut är ett KIF-lag sett så komplett ut som det gjorde under 2018. Men ändå slutade man bara tvåa, nååå nu skulle jag inte vara negativ, KIF är ändå tillbaka.

Men precis som ÖSK är det svårt att veta vart KIF står idag, laget har precis som på herrsidan inte den bästa ekonomin. Och när man nu presenterar spelarförvärv inför 2019 känns det som att man bygger ett lågbudgetlag med mer meriter från Elitettan än från Damallsvenskan. På förhand känns återkomsten tuff för KIF men samtidigt är det ändå svårt att tippa det redan i december.

De låga förväntningar kan tala för KIF, att man i grunden får ihop ett lag som kan klara sig kvar i damallsvenskan istället för att åka ur. För det borde vara första prioritet för klubben i dagsläget, åker KIF ut igen kan det vara svårt att komma tillbaka och en ond spiral påbörjas.

Örebro Län är ett nytt vollybollnäste

När nu krönikan börjar lida mot sitt slut kan man iallafall avsluta med att lyfta fram volleybollen i länet. Örebro Län har sakta med säkert vuxit fram som en av de ledande volleybollregionerna i Sverige. Något som både är kul och överraskande då avsaknaden av sandstränder och vatten gjort att beachvolleybollen inte fått fäste på samma sätt som volleybollregionen i Halland och Skåne.

De ledande volleybollagen på damsidan återfinns finns i de södra delarna av Sverige där man kan spela beachvolley på sommaren och volleyboll inomhus på vintern. Därefter kommer Örebro där Örebro Volley i skrivande stunder behåller positionen som de mest framträdande klubbarna i länet. Hack i häl ligger den förre storklubben Lindesberg och nykomlingen Degerfors. Örebro Volley vann återigen SM-brons efter att besegrat Lindesberg.

Men även beachvolleybollen har på ett sätt fått ett litet grepp i länet. Under sommaren 2018 besökte Swedish Beach Tour efter tre års frånvaro Örebro. Matcher spelades först vid Alnängsbadet och senare på Järntorget mitt i Örebro. Utvecklingen går framåt för volleybollen i Örebro.

En annan sport som också börjar få fäste i Örebro är Futsalen. Under 2018 drog damsidan igång och på herrsidan fortsätter Örebro vara ett av de ledande lagen. ÖSK Futsal och Örebro Futsal Club heter de två dominanterna i staden. SM-finalen spelades i Örebro där IFK Uddevalla stod som slutliga segrare efter att ha besegrat Örebro Futsal Club.

Där sätter jag stopp för min sportkrönika 2018 och på något sätt lyckades jag avsluta positivt och hoppas 2019 kan bli ett roligare sportår så jag slipper sitta och klaga över hur dåligt det går för stadens idrottslag.

Ett slut som inte var så speciellt tillfredsställande

Under de senaste veckorna har jag snöat in på Far Cry 5, ett spel som släpptes i slutet av mars och som titeln tyder är det den fjärde uppföljaren i serien Far Cry.  

Efter ca 30 timmar spelande där jag bland annat har kört bil, dödat sektmedlemmar och fiskat kom jag igår fram till slutet. Ett slut som inte rikligt gav mig den tillfredsställelsen man förtjänar efter att klarat ett spel.

Far Crys utvecklare Ubisoft straffar nämligen spelare för att göra det rätta, och ja här kommer en massa spoilers, så den som inte vill veta mer slutar att läsa nu. Sanningen är att hur du än väljer så slutar inte storyn i Far Cry 5 lyckligt.

Detta är Far Cry 5

I Far Cry 5 styr man en nybakad polis som tillsammans med dina kollegor ska bringa sektledaren Joseph Seed till rätta. Detta sker genom att man landar med en helikopter på Seeds gård och hämtar honom, tyvärr går inte allt som planerat och helikoptern störtar samt att alla blir kidnappade av sekten.

Här börjar en fartfylld resa där du ska frita dina kollegor och rädda den lilla idyllen från sektens järngrepp. Spelet utspelar sig i amerikanska delstaten Montana och du kan spela hur du vill. Här kan du åka runt i bilar, helikoptrar och båtar. Du kan dödad beväpnade sektmedlemmar med pilbåge, basebollträ eller varför inte ett raketgevär.

Men Far Cry som på ett sätt utvecklats till en GTA-kopia bjuder på så mycket mer än överdrivet våld. Naturen är vacker och här finns mycket att göra, precis som många andra sandbox-spel ska du åka runt och samlad på dig grejor. När man genomfört detta så får man en belöning. Vill man bara njuta spelets grafik och natur kan man istället ställa sig viden strandkant och fiska. Fisken kan man sälja och tjäna pengar på.      

Jag vill belönas för min val i spelet

Men självklart är Far Cry ett actionspel, en first person shooter som går ut på att besegra en ondskefull sektledare som håller samhället i ett järngrepp och har dödat hundratal. Precis som i de tidigare Far Cry-spelen låser man upp handlingen genom att genomföra vissa uppdrag.

Far Cry har dock inte kommit så lång att man låter dina val påverkar spelets utgång för mycket, det finns vid några enstaka tillfällen. Men inte i samma utbredd som t.ex Falloutserien låter dig påverka. Och samtidigt påminner spelets uppbyggnad mycket om Saints Row-serien och Maffiaserien.

När du väl kommer fram till slutet, efter flera timmars spelande och räddat både dina kollegor och andra viktiga karaktärer så får du en käftsmäll. Ubisoft straffar spelaren att vad du än väljer så är inte slutet tillfredsställande. Joseph Seed ger dig två val, ge dig av eller annars slåss du mot honom. Samme Joseph Seed som jag under 30 timmar har förstört allt för, hans syskon är döda, han sekt splittrad och alla baser är borta.

Ändå väljer Ubisoft att låta Seed ha övertaget och du kan inte enkelt sätta en kula i huvudet på honom som man kunde göra på Pagan Min i Far Cry 4. Seed håller helt ologiskt dina vänner som gisslan igen trots att du en gång redan räddat dem. Detta är möjligt genom den helt absurda och overkliga drogen The Bliss.

Väljer du att gå därifrån släpper Seed dina kollegor och ni åker därifrån trots att Seed egentligen inte har något kvar då du i spelet redan saboterat hela hans verksamhet. Man sätter sig i bil och slår på radion där spelas din killphrase, en melodi som Josephs broder Jacob hjärntvättade dig med under spelet. Allt blir mörkt och man antar att du dödar dina kollegor.

Väljer du att strida mot honom kommer du kunna rädda dina kollegor plus de vänner du skaffat dig under spelets gång.  Men det är också här som Ubisoft helt väljer att köra över dig och ditt goda beslut. För Joseph Seed är helt enkelt en ond man som ska ställas inför rätta för alla de brott han är skyldig till. Istället hör man en siren och en stor atombomb exploderar vid horisonten, världen går under och Seed hade rätt hela tiden.

Du och dina kolleger hoppar in i bil tillsammans med Seed för att söka skydd i en närliggande bunker. Varför poliserna tar med sig Seed är också helt ologiskt. På vägen till bunkern exploderar en till atombomb, varför nu någon vill släppa två atombomber över en avlägsen del av Montana är helt oförståeligt.  

Spelet slutar med att du och Joseph Seed sitter i en bunker, Seed har återigen klarat sig och du är nu hans gisslan. Han berättar att världens har gått under och i askan av den gamla ska ni bygga upp den på nytt. Han kommer vara din fader och du hans barn och en ny ordning kommer styra.

Känn på den och helt pölsigt har Ubisoft skapat ett av de sämsta spelsluten sen Mass Effect 3 släpptes 2012.

Far Cry 5 är ett bra spel

Nu ska inte jag sitta här och vara bitter över att slutet inte var helt tillfredsställande. Far Cry 5 är fortfarande ett bra spel. Sen tidigare beskrev jag hur vacker och fint spelet är och hur mycket nöje det finns i att bara ställa sig och fiska. Samtidigt är det ett underhållande actionspel med roliga uppdrag.

Suget till att spela Far Cry 5 kom under semestern när jag spelade igenom Far Cry 4. Mitt intresse för serien lades till grund efter att jag fått tag i ett recensionsex på Far Cry 3 hösten 2012, därefter köpte jag även fyran när det släppets 2014 men på grund av fel med U-play kunde jag aldrig spela det. Förrän sommaren 2018 vill säga, när U-play uppdaterade sig och problemet fixade sig.

Precis som trean är fyran ett bra spel och därför vart även femma intressant för mig. Och i slutet av augusti köpte jag spelet och i stort sätt bara spelat det när jag varit ledig från jobb och fotouppdrag. Men igår tog det slut och nu känner jag mig bara tom, det var inte något slut som var så speciellt tillfredsställande.

Hur Vinnie Vincent fick mig att uppskatta bandet Kiss

Kiss, ett av världens största rockband. Bandet som slog igenom på 70-talet med blod, smink och klatschig partyrock.

Bandet som återuppstod på 90-talet och blev en miljardindustri. Bandet som aldrig föll mig i smaken tills jag upptäckte Vinnie Vincent.

Året är 1997 och jag fyller 14 år, jag har sagt till min tio år äldre syster att jag lyssnar på hårdrock. När jag fyller år får jag en samlings-cd med bland annat låtar från Sepultura, Fear Factory, Napalm Death, Helmet och mycket, mycket mer. Jag fastnade för den hårda musiken, den tunga och skrikiga musiken, Sepultura, Pantera och White Zombie blev snabbt mina nya idoler.

I samma period återförenades det kultförklarade rockbandet Kiss, efter nästa 15 år utan smink återvände bandet till 70-talets blod, smink och bombastiska liveshower. Bandet som lyckats skapa en helt egen livsstil runt om sig, bandet som anser ser sig vara världens bästa band.

Svårt att fastna för Kiss

Men jag som nyss att upptäckt det brasilianska trashmetal bandet Sepultura och de amerikanska groove-metalbanden Pantera och White Zombie hade svårt att köpa Kiss lättsamma och kommersiella låtar. Jag tyckte det var ren skit, fjantig musik som jag lika gärna kunde förpassa till rännstenen.

Inte ens 15 år senare när jag skulle skapa en musiklista till en 70-tals fest kunde jag fastna för Kiss. Även om jag la till runt elva låter med bandet och lyssnade igenom klassiker som Strutter, Detroit Rock City och God of Thunder hittade jag inte gnistan, jag förstod aldrig vad som gjorde detta band så stora. Jag tyckte det var enkelt, simpelt och tråkigt.

Men vändning skulle komma, även om det skulle ta nästa 20 år. Idag har jag förstått vad som gjorde Kiss så stora, eller vad som gör Kiss så speciella, varför så många älskar detta bandet. Man har med enkla sätt skapat en mytologi runt sig själv och live är Kiss en upplevelse i sig.

Vinnie Vincent fick mig att uppskatta bandet Kiss

Fast min väg in i Kiss gick genom den idag mytomspunne Vinnie Vincent, gitarristen som ersatte Ace Frehley 1982 och helt ändrade Kiss sound till något hårdare, skitigare och modernare. 2017 visade SVT dokumentären Kiss och gitarristen som försvann, som handlar om bandet och hur de hade två storhetsperioder och även hur Vincent räddade bandet när det krisade som allra mest.  

Dokumentären var välgjord, hade ett coolt soundtrack med artister som The Hellacopters, Janis Joplin, Grand Funk Railroad och självklart Kiss. Genom historien om Kiss kunde man berätta om hur hård och tuff musikbranschen är, och om hur ena dagen är på toppen av berg men hur fort du kan ligga på botten och kravla.  

Men det som Vincent skapade i Kiss under sin korta period kan vara något av det bästa bandet har släppt. Det började redan på Creatures of the Night från 1982 där Vincent var med och skrev låtarna Love It Loud, I Still Love You och Killer. Redan på Love It Loud kan man höra det nya och hårda soundet Vincent bidrog med till bandet. Där även Eric Carrs trumspel är fantastiskt.

När sedan Kiss valde att ta bort sminket för albumet Lick it up från 1983 var Vinnie Vincent en fullfärdig medlem och hans bidrag på albumet var enormt. Hans gitarrspel och låtskrivartalang var utöver det vanliga, det var ett rått, hård men samtidigt svängigt sound och Kiss hade lämnat 70-talet bakom sig och blivit ett riktigt hårdrockband, ett band som var mycket bättre än många av konkurrenterna under 80-talet.

Och för mig som en gång i tiden hatade Kiss kan med jämna mellanrum slänga på någon av de alster som kom på 80-talet och det tidiga 90-talet. Men även en och en annan låt från 70-talet. Vinnie Vincent fick mig att uppskatta Kiss och på samma gång glömmer jag bort allt hat jag en gång i tiden hade mot gruppen som blev världens bästa band två gånger.

Grungens mörka arv

Idag, den 20 juli är det exakt ett år sen rockbandet Linkin Parks frontman Chester Bennington tog sitt liv. Den 41-årige sångaren hittades död i sitt hem i Palos Verdes Estates Kalifornien, enligt uppgifter ska dödsorsaken var självmord genom hängning.

Chester Bennington led av alkoholmissbruk och rättsläkarna ska ha hittat en halvfull flaska alkoholhaltig dryck i hemmet. Men Benningtons död är mer relaterad till den emotionella sorg han genomgick efter att hans gode vän Chris Cornell tog sitt liv bara två månader tidigare.  

Enligt bandkollegan och vännen Mike Shinoda ska Bennington uttryckts sig väldigt emotionellt under hyllningar till Cornell. Den 20 juli är Chris Cornells födelsedag och Bennington valde att avsluta sitt liv samma dag.

Chris Cornell led av depression och ska varit beroende av både alkohol och receptbelagda mediciner. Och den 18 maj 2017 valde han att ta sitt liv på ett hotellrum i Detroit efter en konsert med Soundgarden.

Chris Cornell är inte den första grungesmusikern som lämnat oss förtidigt, utan han utgör bara en i raden av musikaliska talanger som dött i förtid. Men för att först varför så många grungsmusiker lämnar hos på grund av självmord och missbruk måste man gå tillbaka i tiden, tillbaka till hur allt började och varför arvet efter grunge är så mörkt.

Allt började i Seattle i slutet av 80-talet

Grunge slog igenom i slutet av 80-talet och hade sin storhetstid i början av 90-talet. Musikstilen kallades även för Seattlesoundet då många av de stora banden kom från Seattle på den amerikanska nordvästkusten.

Musiken kan beskrivas som lugn, stillsam med deprimerande verser och aggressiva refränger. Influenserna rent musikaliskt kom ifrån hardcorepunk, 70-tals heavy metal och indierock. Detta medförde att många av grungebanden kunde ha så stora varierande sound men ändå tillhöra samma genre.

Grungen dominerades i början av 90-talet av fyra stora band, Alice in Chains, Pearl Jam, Soundgraden och Nirvana. Det sistnämnda blev ett kultförklarat band med den karismatiske sångaren Kurt Cobian i fronten.

Nirvana slog igenom stort 1991 med albumet Nevermind och deras framgångar skulle även sätta fart på de övriga tre bandens karriärer och skivförsäljningar. De närmaste åren skulle vara mycket framgångsrika för grungens fyra stora.

Cobain missbrukade droger och tog sitt liv

Kurt Cobain skulle bli en symbol för hela genren och han beskrevs i media som en talesman för en generation. Men Cobain som hade haft en tuff uppväxt med skilda föräldrar och mobbning i skolan, han hade svårt att klara av den press som tillkom med kändisskapet.

Han led av magsmärtor som säg komma från skolios och för att lindra smärtan började Cobain missbruka heroin. Cobain ska också ha lidit av ADD samt av en bipolär sjukdom under vuxen ålder. Den 4 mars 1994 ska han överdoserat Rohypnol under en vistelse i Rom, detta kunde misstänkas som ett självmordsförsök men det finns inga bevis för det.

Istället blev Cobian den 30 mars samma år inskriven på ett rehabiliteringscenter i Kalifornien, men valde redan den 1 april att åka hem till Seattle. Den 8 april hittades han död i sitt hem, den officiella orsaken ska självmord genom skjutning, men Cobians död har omgetts av många teorier och mycket mystik.  

Andrew Wood betydde mycket för grungen

Nirvana och de övriga tre banden från Seattle skulle bli ansiktena utåt för genren men många gömmer bort att bandet Mother Love Bone var pionjärerna, det var de som influerade de fyra stora och på ett sätt samtidigt blev det startskottet för detta mörka arv.

Mother Love Bone hade en kort men framgångsrik karriär, de grundades 1988 men splittrades redan 1990 när sångaren Andrew Wood dog efter en heroinöverdos. Wood hade tidigt fått problem med droger och lades redan 1985 in på rehabilitering.

Woods död tog hårt på de närstående och han var god vän med bland annat Chris Cornell. De hade tidigare bott ihop och efter Woods död skrev Cornell låtarna Reach Down och Say Hello 2 Heaven. Även Alice in Chains gitarrist Jerry Cantrell skrev låten Would om Wood som återfinns på albumet Dirt och är en av gruppens populäraste låtar.  

I spillrorna av Mother Love Bone skulle det dock uppstå ett nytt band, ett band som kom att överleva grungens undergång. Jeff Ament och Stone Gossard som tidigare hade grundat bandet Green River skulle genom Chris Cornell och Woodhyllningen Temple of the Dog slutligen grunda Pearl Jam. Detta efter att man fått kontakt med sångaren Eddie Vedder.

Pearl Jam är idag ett av de mest framträdande och framgångsrikaste banden från grungeeran. Efter mitten av 90-talet försvann Soundgarden, Nirvana och Alice in Chains medan Pearl Jam fortsatte att släppa album och turnera.

Layne Staley dog av en överdos 2002

Layne Staley bildade 1987 bandet Alice in Chains tillsammans med Jerry Cantrell, och precis som de andra tre inom grunge kom Alice in Chains ha skördat stora framgångar i början av 90-talet. Bandet hade ett hårdare och mörkare sound än de andra tre och har därför ibland inte alltid setts som en grungeband utan mer som ett heavy metal-band.

Staleys kämpade under större delen av 90-talet med ett tungt heroinmissbruk, något som kunde återspeglas i många av bandets låttexter. Efter 1994 och framåt fick Alice in Chains svårt att hålla ihop bandet på grund av Staleys missbruk, trots att man faktiskt släppet albumet Alice in Chains 1995. Bandet gjorde ett av sina sista framträdande 1996 i MTV Unplugged, därefter kom ett uppbrott.

Ett år senare upplöstes även Soundgarden och detta bidrog till att enbart Pearl Jam fanns kvar av de fyra stora Seattlebanden. Nirvana splittrades efter Cobians död 94, Alice in Chains tog ett uppehåll på grund av Staleys missbruk. Och 2002 skulle olyckan återigen vara framme för en grungesångare. Den 19 april påträffades Staley död i sin bostad två veckor efter att tagit en speedball, som är en blandning av heroin och kokain.

Varför dör alla grungesångare?

I och med att Chris Cornell tog sitt liv den 18 maj 2017 blev han den fjärde grungesångaren att dö i förtid efter Andrew Wood, Kurt Cobian och Layne Staley. Detta innebär också att det i nuläget bara är Eddie Vedder som finns kvar i livet av de som frontade något av de fyra stora Seattlebanden. Men varför är det så, varför försvinner de på grund av överdoser och självmord. Varför ska arvet från Grunge vara så mörkt?

Förklaringen kan ligga genrens livsstil och budskap, bryter man ner låttexter och musik finns det ett mörker, en smärta, ett försök att fly. Frontmannen är ofta ansiktet utåt i ett band, det är ofta deras upplevelser och erfarenhet som återfinns i låttexterna. Grungen är en genre som från början omgetts av död och missbruk.

Grungen blev en kontrast till det glada och glammiga 80-talet, nu var det 90-talet och bakom den fasad som 80-talet byggt upp fanns smärta som lindrades med ett missbruk.  Både Wood, Cobian och Staleys dödsfall går att relatera till ett missbruk.

Woods död påverkade med stor sannolikhet Cornell som bara var 26 när Wood avled. Något som i sin tur antagligen stärkte Cornells depression, vilket till slut ledde till att han valde att avsluta sitt liv. Och där kanske den onda cirkeln ändå hade kunnat sluta, om det inte vore för Chester Bennington den 20 juli 2017 valde att lämna oss, och grungens mörka arv skördade ytterligare ett offer.