Vad är egentligen en blogg

Vad är egentligen en blogg

Jag började lite att fundera när jag startade min blogg här på Örebro Tribune; Vad är egentligen en blogg är för någonting?

Om jag och andra uppfattar det på samma sätt som jag, men jag tänkte att jag skulle skriva nu vad en blogg är för mig.

Jag skriver en blogg privat, ibland skriver jag om mina tankar och åsikter och ibland skriver jag om vad jag gör på dagarna. Jag har insett att en blogg är något folk vill läsa, men en chans för mig att skriva vad jag egentligen vill och kanske nå ut till andra människor om mina tankar och åsikt.

Jag skulle inte säga för mig att en blogg är nyheter, det är mera en intressant läsning för läsarna som följer bloggen. Det kan vara saker som människor själva kan relatera till eller saker som andra människor kan lära sig någonting av och kanske undvika att hamna i samma situation själv. Dessutom så hoppas jag att min blogg ska vara något folk vill läsa om och jag tänker inte längre vara rädd för att yttra min åsikt då jag inte kränker någon eller nått sånt.

Jag har läst privatjuridik det vill säga att jag har full koll på alla regler i detta samhälle och regler och lagar i hela Sverige.

Jag fortsätter plugga nu lite privat då jag tycker det annars är fruktansvärt jobbigt att minnas exakt allt ,det vill säga att jag är medveten angående vad jag får säga till människor och vad jag inte får säga till människor.

Jag vet vad jag får skriva om och vad jag inte får uttrycka mig, det är därför jag kan skriva ganska fritt i min blogg. Om ni gillar det så fortsätt läs mina inlägg här och följa gärna min privata blogg också, då det skulle betyda oerhört mycket för mig.

Träning är bra för hälsan

Träning är bra för hälsan

Så länge jag kan minnas har jag lagt ner all makt jag kan i att röra på mig och träna. Jag har promenerat, jag har spelat både fotboll, innebandy, volleyboll, sprungit och jag har dessutom friidrottat.

För många är träning en chans för folk att gå ner då dom kanske inte är nöjda med sig själv, men för mig är träningen en hobby och en livsstil. Jag tränar endast för att jag tycker det är kul och för att jag vill hålla upp min grundfysik och inte för att bli mera fit eller bli snyggare.

Jag tränar för att dämpa min ångest då det ger mig endorfiner och dessutom är det ett sätt för mig att kunna göra det jag älskar utan att dömas för det.

Träningen är ett sätt för mig att visa vem jag egentligen är då det är det enda jag kan säga att jag är duktig på, allt som har med sport och göra är meningen med livet för mig.

Jag har aldrig sett fest som ett nöje eller att ändra om sitt utseende för att andra ska tycka om mig, för mig har sporten varit min värld, den får mig att utvecklas och må bra. Den får mig att prata om saker jag faktiskt är duktig på och den får mig att göra det jag älskar.

Fotboll och innebandy samt volleyboll har alltid varit en stor del i mitt liv och alla människor därute som inte förstår känslan hur det är att få tag på en boll eller känna glädjen inom mig på sommaren när jag vill åka och spela beachvolley istället för att gå ut och sätta på en uteservering och trycka i mig en massa alkohol.

Många förstår inte min kärlek till sport, jag har döljt mitt sportintresse dom senaste året då jag varit rädd för att den killen jag har inte skulle acceptera att jag är så fascinerad av att aktivera mig och kolla på sport då jag känner att folk inte ser mig som en tjej. Folk ser mig då som en pojkflicka då en tjej idag näst intill bara ska se snygg ut och tänka på hur hon ser ut för att få respekteras och kalla sig själv för kvinna/tjej.

Jag känner att det ska kvitta om jag älskar sport och älskar att röra på mig då det är ett sätt för mig att utvecklas som människa och det är den enda platsen som jag faktiskt kan vara mig själv.

När jag är på stan eller om jag är på en bar så börjar jag med att backa för att jag känner att detta inte riktigt är min hemma arena och jag känner att jag har fått offra mina intressen just för att folk ska acceptera det. Jag vill inte det längre, jag vill vara ute och aktivera mig då det är det min kropp är van vid, jag vill kunna se på sport utan att räknas som en pojkflicka, jag vill kunna utöva sporter på sommaren utan att räknas som en pojkflicka, jag vill kunna få vara mig själv utan att räknas som jag skulle vara mindre värd bara för det.

Jag vet vem jag är och jag hoppas verkligen att jag kan få vara den personen utan att något ska behöva påverka mig mera. Jag vill kunna spela fifa eller sånt på tv-spel utan att betraktas som jag vore mindre värd. Det är ju inte så att jag nästintill svälter mig själv bara för att jag tränar eller äter super duper nyttigt. Det enda jag gör är att äta vanligt och trots det så blir min kropp bara starkare och starkare och jag mår bra.

Det är bara när jag valt fel aktiviteter som mitt hjärta egentligen säger nej till som jag skadas inombords eller när jag gör saker som jag som människa egentligen aldrig skulle göra.

Jag vill bara accepteras för att jag älskar sport, jag älskar att svettas när jag gör saker och jag känner mig inte mindre kvinnlig för det. Jag erkänner bara att alla kvinnor inte har samma mål i livet och alla kvinnor har inte som livsstil att se bättre och bättre ut tills man till slut blir hjärndöd.

Det jag menar är inte att bara för att man sportar behöver man vara helt ointresserad av kläder eller smink, jag kan nämligen klä mig ordentligt och fint trots att jag helst känner mig mest bekväm i mina träningskläder för det är där jag känner mig hemma. Men jag klär mig annars väldigt blandat och jag är även intresserad av bilar men det ser inte alltid folk för att jag inte blandar alkohol med bilar eller för att jag inte super mig full på varje bilutställning.

Jag känner att jag inte längre behöver anpassa mig till vad andra tycker att jag ska göra eller inte längre. Då jag älskar det jag gör och jag känner att jag aldrig mera tänker försvara det jag gör utan bara leva efter det, jag behöver inte längre ändra mig för jag duger exakt som jag är.

Mitt ex förstörde mig totalt

Nu kommer jag få höra direkt att ”häng inte ut honom!” Nej det ska jag absolut inte göra.

Jag har bestämt mig för att förklara hur det känns att bli nertryckt av någon som påstod sig skulle älska.

Jag minns inte riktigt hur länge jag och mitt ex var tillsammans då vi hoppade väldigt mycket fram och tillbaka då jag började inse att han oftare och oftare började ljuga mig rakt upp i ansiktet.

Han fick mig att tro att han var världens bästa kille och att jag skulle vara lyckligt lottad som hade honom. I början var det ganska bra tills jag insåg att han försökte ändra på mig genom att ge mig små och små pikar som jag först inte riktigt visste vad dom betydde eller om jag skulle ta det seriöst eller inte.

Han fick mig att tvivla på mina egna kunskaper så istället började jag ifrågasätta mig själv hela tiden, jag frågade mina föräldrar och mina dåvarande vänner och alla andra sa precis exakt samma sak som jag. Trots det litade jag på mitt ex, han var expert på att prata och manipulera använde han sig av otroligt mycket.

Han berättade för mig hur mycket han älskade mig och att han aldrig skulle kunna klara sig utan mig och om vi gjorde slut skulle han ta självmord osv. Jag var livrädd att det faktiskt var sant, han skrämde mig och påstod att han hade sina kontakter som han påstod alltid visste vad jag gjorde och inte gjorde.

När jag väl bestämde mig för att göra slut blev mitt liv till ett rent helvete, han gav mig så dåligt samvete att jag inte kunna ta bort kontakten med honom hur mycket jag än ville och hur mycket jag än hatade honom så fick han mig ändå att fortsätta skriva med han och fortsätta tjafsa med en person som ändå bara lägger saker och ting på mig.

Han fick folk att tro att allting var mitt fel i alla lägen och att det alltid var jag som var det svarta fåret trots att jag egentligen bara ville vara ifred.

Jag är fortfarande rädd för att möta honom än idag , trots att jag inte berättar det för människor då dom aldrig skulle förstå ändå för att dom aldrig har känt av känslan att bli dominerad av en människa.

Att bli psykisk misshandlad och faktiskt misshandlad fysiskt och något form av sexuellt övergrepp då jag faktiskt sov. Han fick mig att gå med på mycket sexuella saker som jag egentligen inte ville och använde sig gärna av någon form av utpressning för att få sin fucking vilja igenom.

Nu i efterhand är jag rädd, jag är rädd att varje ny människa jag träffar ska behandla mig likadant. Att varenda person jag träffar ska få mig att känna samma jävla smärta som han faktiskt gjorde, jag är rädd och jag kommer nog alltid att vara det.

Jag har ingen jävla självkänsla kvar eller självförtroende, jag trodde aldrig att jag skulle våga skriva om detta och jag är så beredd att få ta hat, men allt jag sagt stämmer faktiskt och jag kommer att stå för varenda liten sak jag skrivit i detta inlägg.

Jag tänker aldrig mera låta en enda människa få behandla mig sådär igen, så fort jag kan hjälpa andra att försöka backa undan ifrån människor som inte vill en väl så kommer jag att göra det.

Jag är ett levande bevis på att man kan ta sig ur det med hjälp av familjen och vänner. Jag bestämde mig för att killen inte var bra för mig och jag vågade knappt träffa någon ny då jag var rädd för att mitt ex skulle vara där och sabba.

Jag kommer aldrig mera sitta ner och vara tyst, kommer aldrig sitta ner och vara tyst när det är andra gången någon utsätter en för något sexuellt som man absolut inte vill.

Kommer aldrig någonsin att låta någon ta beslut åt mig eller att någons jävla mening kommer att på peka mig en enda gång till.

Kommer aldrig att låta någon få mig att känna mig helt värdelös och aldrig våga tro igen att någon inte älskar mig då mitt ex sade flera gånger rakt ut till mig att det inte kommer att finnas någon som älskar mig lika mycket som honom, eller att någon kommer att vilja mig väl eller att någon kommer att stanna hos mig då dom kommer inse att jag inte är värd dom då jag är så fruktansvärt värdelös.

Han fick mig att inse att utan honom kunde jag inte bli frisk eller så kunde jag inte klara mig för han var den enda som älskade mig och som faktiskt förstod sig på mig!

Han var den enda enligt han som faktiskt kunde orka med mig.

Han fick mig att tro att allting var farligt, han fick mig att gå på den idiotiska iden att man kunde glömma att andas trots att jag vet att det sker automatiskt.

Kommer aldrig låta någon få mig att göra saker som jag vet skadar mig själv och andra, han fick mig att göra saker som jag insåg var sinnessjuka och trots det så gjorde jag varenda liten sak för att få han nöjd.

Min före detta vän påstod saker om honom men jag litade aldrig på henne förrän i efterhand, jag kände mig dum och backade, när hon berättade för mig om saker han hade gjort mot henne kände jag först igen mig så jävla grovt.

Han hade behandlat mig likadant som henne, han tog makten när han insåg att jag var godtrogen och att jag litade på han mer än någonting annat.

Hans ord sitter fortfarande kvar idag, än idag har jag svårt att lita på människor när dom säger att dom verkligen vill mig väl.

Jag har svårt att bli lämnad ensam då jag är så rädd att hans ord ska ta över mitt huvud. Jag är så rädd att hans meningar ska göra mig galen på riktigt eller att han ska få mig att må ännu sämre, ibland kan jag inte bara känna mig älskad av någon annan än min egen familj och det känns för jävligt på riktigt.

Det var det jag ville dela med mig av så länge för jag klarar inte av att förklara mera just för tillfället.

Finns det någon som känner som jag?

Finns det någon som känner som jag?

Jag märkte att jag fick en del kommentarer på mitt senaste inlägg här angående kläderna och självklart så visste jag att jag skulle få det eftersom att det är det ganska jobbigt område för vissa. Jag kommer inte att sluta skriva vad jag tycker och tänker om saker och ting.

Jag kommer alltid att uttrycka men men ändå hålla mig inom svensk lag. Jag uppfattas som väldigt osäker och väldigt vilsen och att det är så himla lätt att bara stå på sig och göra sin grej. Det är inte speciellt lätt, är man lite annorlunda idag blir man utsatt för någon form av trakasserier och tyvärr så låter samhället det vara så.

Genom sociala medier sprids skitsnack fortare innan man hinner ana riktigt och det är inte lätt att hinna stoppa ett rykte när det väl kommer över en. Man blir inte av med ett rykte så jäkla lätt och det är svårare nu än tidigare att få vara som man själv vill.

Jag är en kvinna på 21 år som vill vara mig själv och gärna strunta i vad andra tycker om mig, jag önskade att jag slapp behöva anpassa mig till dagens samhälle, jag får säkert höra efter detta inlägg om att detta inte är något som folk skulle vilja läsa för att det inte är intressant.

Men medan ni människor backar undan och vill stänga alla dörrar för verkligheten så pågår psykisk ohälsa som självklart har kommit upp till ytan av olika skäl, vissa har blivit mobbade, vissa kanske har råkat ut för saker som har gett dom ett men för livet.

Jag kanske skriver ganska mörka inlägg som inte alltid handlar om sol och gröna skogar eller om mitt vardags liv om ett lyckligt och perfekt liv där jag både tränar, jobbar och går i skolan samtidigt som jag är ute och reser jämt.

Jag skriver mina inlägg på mitt sätt och vad som känns viktigt för mig att skriva. Jag lever med ångest och oro och det är inte alltid så nice. Jag lever med dålig självkänsla och självförtroende och det kanske inte heller är så nice att läsa om, men det är så vissa människor lever och jag är en av dom.

Jag springer inte runt på stan, krogen eller går på bio eller fina restauranger. Jag vågar knappt gå på ICA utan att känna av att ångesten äter upp mig inifrån. Jag vågar knappt gå på promenader då allting som hänt sitter fast i mitt huvud och mina tankar ständigt från jag vaknar tills jag går och lägger mig.

Jag kan knappt träffa människor utan att börja leta fel på mig själv eller jämföra mig med alla andra, tjejer som ser bättre ut än mig osv. Det är otroligt jobbigt, det är inget man vill gå och fundera på jämt men tyvärr blir det ju så. Ibland har man så dålig självkänsla att man tror att den man älskar hellre vill ligga med andra än en själv för att man har så dålig självkänsla.

Man börjar leta fel på sig själv och inser att mer och mer fel stiger upp till ytan så mer man letar, man skakar och kollar sig själv i spegeln. Man blir illamående och hoppas att man en dag kan se ut eller bli någon annan tills man tillslut inser att man alltid kommer att leva med det utseendet man har och den personligheten man har.

Det sjukaste är ju att folk hoppar på det enda på en människa man absolut inte kan ändra på vilket är sitt utseende, det man ska leva med resten utav sitt liv och det man verkligen inte vill hata överhuvudtaget.

Den första kommentaren jag fick var:

-Bry dig inte om vad alla andra säger!

-DU är fin som du är!

-Dom är bara avundsjuka på dig för att du är så fin!

-VA stolt över dig själv!

Dom orden betyder snart ingenting för mig för alla negativa ord har redan tagit över, när man alltid fått höra att ens vänner att snyggare än en själv, att alla killar bara vill ha dom tjejerna. Att när man träffar en kille och sedan ser den personens ex så är dom mycket snyggare än vad man är själv jämt.

Man har inga kroppsformer och ser ut som en planka medan man kämpar varje dag för att träna upp sig eller skaffar en typ av bh för att man tror att brösten blir större av det.. eller att man använder WR.UP byxor för att få upp röven lite men oavsett vad man gör så känner man sig inte vacker. När man precis börjat bli nöjd inser man att man måste bära glasögon vilket gör att man ser ännu värre ut än vanligt.

Man följer folk för att göra som dom, klä sig som dom,bete sig som dom göra allt för att bli dom så man kanske kan bli upptäckt då ingen ser dig för den du är. Ingen ser din personlighet eller ditt vackra utseende för att dom är bestämd över hur en kvinna ska se ut för att vara attraktiv.

Jag vill älska mig själv och jag vill kunna hitta min grej och jag vill vara stolt över mitt utseende, men det är inte så lätt när ingen människa vill intressera sig över hur man har det.

Ingen vill se ens sociala medier och så fort man mår lite dåligt backar alla undan medan man själv gör alla för andra människor. Man går igenom sina vänner på instagram, facebook , snapchat och man inser att dom har fler än vad man själv och man börjar gråta och känner sig så jävla ful och misslyckad. Man vet att sina nära och kära älskar en och en dag kommer dom att försvinna så om man är helt ensam så blir man helt och hållet ensam och det är helt jävla fruktansvärt.

Jag önskade bara att det fanns någon därute som läser detta inlägg som förstår mig, som kan relatera till det jag skriver och relatera till mina känslor eller om ni kanske har liknande känslor och kanske har liknande upplevelser som jag.Jag hoppas att ni gillar detta inlägg trots att det verkar lite dystert.

Vill ni veta mer om mig och mitt liv så följ gärna min privata blogg där skriver jag mera invecklat och privat.

Finkläder

Finkläder

Jag har fastnat för en stil som kallas fin klädstil, det vill säga kläder som bevisar att man har lite stil. Många kan uppfatta det som att man tror att man är bättre än alla andra bara för att man bär lite klass. Detta handlar inte om det, jag bär endast märkeskläder.

Det är inte för att bevisa för alla att jag har pengar för helt ärligt tjänar jag inga pengar överhuvudtaget längre. Det handlar om att jag tycker att dom kläderna håller längre och oftast är dom mycket finare, oftast har dom mönster och färger som jag gillar. Kläder med märken är självklart väldigt dyra men också väldigt bra och som jag skrev tidigare bättre kvalitet.

Jag säger inte att man måste köpa märkeskläder för att man ska klä sig fint, för fin klädsel kan vara olika beroende på vem man frågar. Jag kanske tycker långtröja är fint medan andra kanske tycker kjolar och klänningar är fin klädsel.

Jag anser att det inte är något fel att klä sig i märkesklädsel om man vill uppfattas som seriös. Oavsett om man vill det eller inte så uppfattas dom som har bra klädsel som mera seriösa och intelligenta. Men det betyder inte att det är så, jag ville bara med detta inlägg försvara mig lite grann för att jag själv vill gå i finkläder.

Jag skäms typ för att jag vill gå i märkeskläder som är svindyrt när andra människor svälter eller inte ens kan bära kläder överhuvudtaget liksom. Många säger att jag inte ska skämmas men självklart sitter det inombords och man vet tillslut inte hur man ska hantera saker så man börjar ju till slut att försvara sig utan anledning egentligen.

Man börjar hitta på anledningar till varför man borde ändra på saker istället för att bara vara den man är. Jag tycker om att gå i tröjor som har ett finare mönster eller ett dyrt märke som Calvin Klein, Gant eller Tiger eller något annat märke. Men såklart behöver inte alla andra inte ha det utan dom får klä sig som dom vill.