Har jag blivit gammal?

Med mina 21 år (detta år blir det 22…) undrar jag om jag är gammal? För en dag sen när jag cyklade kom denna tanken till mig och jag har inte riktigt kunna släppa den. Visst förstår jag att jag ”har hela livet framför mig”, och att jag fortfarande är ”ung och dum”. Däremot finns tanken kvar; ”Jag har blivit gammal”.

Sista åren har synen blivit sämre och jag ser lite blurrigare på långt håll. Jag har ont i knä och rygg – eller i hela kroppen för den delen. Visst kan det handla om att jag slutat träna och innan det faktiskt var elitidrottare. Eller kanske det i kombination med att jag jobbar inom restaurang där jag springer runt och bär tungt hela kvällarna. Hur som – ett ålderstecken.

Ännu ett sådant är att jag starkt drar mig från tanken på en utekväll. Helst av allt undviker jag alkohol och myser hellre ner mig framför en bra film med en kopp te i handen. När jag väl tar mig en drink eller två får jag känna det dagen efter. Är det ens rimligt hos en 21 åring?

Jag började också tänka att jag inte uppskattar var världen är på väg. Jag uppskattar inte den nya musiken som kommer nu. Bättre var det när Taylor körde country och Rihanna sjung om att vara ”Only girl in the world” eller möjligen tillsammans med Eminem i ”Love the way you lie”. Sa jag precis ”det var bättre förr”…?

Den digitala utvecklingen fascinerar mig lika mycket som den skrämmer mig. Senast igår pratade jag med morfar om hur allt går så fort och tänkte sen på hur klistrade vi är till skärmar. Hur vi pratar med Alexa eller Google för att ta reda på vädret istället för att dra upp gardinen och se för oss själva. Plattan och skärmar generellt är vår bästa barnvakt – det ser jag dagligen på jobbet. Missförstå mig rätt nu; utvecklingen är otrolig, men jag ser också hur mänskligheten snart blir som i Disneyfilmen Wall-E.

Jag slogs under min lilla cykeltur av tanken att jag kanske faktiskt blivit gammal, när det var några högstadie-/gymnasieelever som cyklade framför mig. De skrattade, jagades med cyklarna och tog upp hela cykelbanan. Jag kände att jag irriterade mig på dem när jag inte kunde ta mig förbi. Det var just då jag hörde tantrösten i mitt huvud säga ”ugh, dagens ungdom…”. ORDEN JAG SJÄLV HATAR!? Dom kom ifrån mig?!

Där och då började jag spekulera och insåg att ja, jag har nog blivit en tant… (i alla fall i sinnet). Men det var först idag jag insåg varför jag ville dela med mig av det här. För alla unga som inte skapat en tant eller farbror i sitt huvud säger jag ”Njut och LEV!” var dumma, ha kul och visa respekt. Världen är eran, så ta hand om den och er själva! För er som är tant eller farbror på riktigt säger jag; ”Släpp det” Det ni säger gör ingen skillnad, ni anses vara gnällgubbe och tänk hur tråkigt deras liv blir om några år när vår planet förstörts så vi inte kan bo på den längre. Och till er som är som mig, en tant fast i en ung kropp säger jag ”vad tror du att du är? Skärp dig, lev lite!”

Minnas. Drömma. Leva.

Minnas. Drömma. Leva.

Jag har varit hemma snart två månader och tankarna är spridda. Det är kallt, mörkt, regnigt, grått och tomt på folk. Jag jobbar sena kvällar och sover bort dagarna. Min vakna tid tänker jag mig tillbaka. Tänker på allt jag gjort och upplevt.

Svårt att uppskatta de små sakerna i livet

Det är spännande hur livet tar form och hur man kan sakna något man en gång hatat. När jag bodde i USA, till exempel, och spelade volleyboll på college tyckte jag att allt var jobbigt. Jag ville bara åka hem och vara i min säkra bubbla i Örebro.

Jag hade svårt att uppskatta de små sakerna i livet, kände mig instängd och räknade till dagen jag skulle få fara hem. Nu sitter jag hemma i mitt rum hos mamma och pappa några år senare och vill inget hellre än åka tillbaka. Så mycket saker jag kunde gjort, sett och upplevt.

Jag bodde för tusan utanför New York City?!

Lika så när jag tänker på min tid i Karibien. Många stunder där tyckte jag var jobbigt, lite att göra och även där kände jag mig instängd och jag ville hem. Nu saknar jag värmen, solen och havet.

Jag vill upptäcka saker och njuta av den avslappnade kulturen. Jag saknar även Korsika och medelhavet. Korsikanarna som jag hatade att argumentera med, trafiken där ingen följde trafikregler men allt flöt på ändå eller bara att gå på gatan och hälsa på alla man möte med ett glatt ”Bonjour”.

Det finns så mycket jag önskar jag gjort på alla mina äventyr, jag saknar verkligen vad jag en gång hatade och ville ifrån.

Önskar jag upptäckte Örebro mera

Precis som nu. Jag bor hemma, i lilla Örebro och gör egentligen inget mer än sover, äter, klickar runt på internet och jobbar. Länge har jag sagt att jag ska bli bättre på att leva i nuet. Jag är riktigt dålig på det, det vet jag, men att tänka tillbaka på allt jag numera saknar inser jag ändå vikten av att uppskatta det man har, där man är. För vem vet vad jag kommer tänka när jag ser tillbaka på just den här tiden?

Kanske kommer jag önska att jag upptäckte Örebro mer, eller att jag lade mer tid på min mentala hälsa, eller bara spenderade värdefull tid med min familj.

Det är viktigt att minnas och att drömma. Men man ska inte låta dåtiden eller framtiden ta över från nutiden. Idag är dagen då jag ska ändras, jag ska uppskatta att vara hemma och att få vara det exakt just nu.

Comeback

Comeback

I fredags var det dags. I fredags hände det jag inte skulle hända på väldigt länge. Jag plockade fram, och dammade av knäskydden. Elsa Grell gjorde comeback på planen efter två år och i Idrottshuset efter mer än 2,5 år. Trotts att det inte var i närheten av samma nivå var det ändå mycket känslor. Det var Örebro Volley som arrangerat en Black Friday Volley turnering för företag. Mitt jobb ställde upp och jag var given som spelare.

Det komiska i det hela är att det enbart är två veckor sen jag skrev om hur jag inte ville tillbaka. Hur suget inte fanns och hur ens tanken på volleyboll skapade en form av obehag i mig. Men plötsligt stod jag i idrottshuset med knäskydd och skor på precis som det såg ut för några år sen. Det konstigaste av allt var att det kändes så naturligt allting. Det var som att cykla – när man lärt sig så bara kan man det.

Att återgå till något man en gång övat dag ut och dag in medför en ångest. I alla fall hos en prestationsprinsessa som mig. ”Kommer jag kunna serva över bollen?” ”Hur gör jag ett fingerslag?” ”Tänk om alla vet mina elit- och landslagsmeriter… och sen går det åt pipsvängen..?!” Ibland glömmer man att världen inte kretsar runt sig själv och att det inte gör något om man har eller gör fel. Man är ju bara mänsklig trotts allt.

Nu när jag spelat lite volleyboll igen efter så lång tid kan jag erkänna att det är kul. Jag hade glömt varför jag la alla de där timmarna i hallen, varför jag gick med mina ben fyllda med blåmärken och att träningsvärken kan vara ganska skön. Jag hittade för en stund tillbaka till den lilla tjejen som så länge drömt om volleyboll livet och som längtade till nästa turnering. Jag erkänner att det var kul. Men för att förtydliga för er som undrar; Nej, jag saknar inte att spela och, jag kommer inte göra min riktiga comeback än på ett tag. Men för stunden så kunde jag inte sluta le.

Julen är här… eller?

Julen är här… eller?

Redan innan vi hade kommit till halloween så var juldekorationer uppe i affärer. På sociala medier såg jag folk som bakade lussekatter eller pepparkakor. Flera hade druckit första julmusten och några lyssnade på julmusik.

Att precis lämnat sommaren på Korsika och kommit hem till kalla Sverige var en chock i sig. Men att då också mötas av julen var galet. Det var ju bara oktober?! I min värld har det alltid varit födelsedag (8 oktober) – halloween – thanksgiving – advent – jul. Visst förstår jag att halloween och thanksgiving är mer amerikanska helger som inte firas här i Sverige. Däremot verkar halloween vuxit under de senaste åren. Thanksgiving har jag firat några år och ser fortfarande till att äta gott och vara lite extra tacksam. Men det känns som att dessa två helger försvinner och det är nära att även min födelsedag hamnar i skymundan av julen trotts att de ligger flera månader ifrån varandra.

Tro mig, jag älskar julen. Vi snackar Ä-L-S-K-A-R. Det finns inget bättre än julgranar, paket, dekorationer, godsaker och julmusik. Jag vet inte om det kommer med åldern eller vad det är men jag tycker vi börjar gå över styr. Vår regel i min familj har varit ”ingen julmusik innan november”. Jag minns dessutom när det ansågs vara tidigt ute. Men nu har vi jul grejer redan innan november. Jag har svårt att acceptera att julen är på ingång.

Men även jag föll för den stämning julen har med sig och en vecka in i november tände jag ett ljus och klickade igång julmusiken. För man kan ha julmysigt och sen ta en liten paus den 22 november för att vara lite extra tacksam. Happy Holidays folket!

En ung kvinnas vädjan

En ung kvinnas vädjan

Varje vecka möts jag av kvinnoförtryck minst en gång i veckan. I jobbet, på stan, på stranden eller egentligen var som helst.

Som ung kvinna i servicebranschen har jag mötts av folk som hävdar att min enda uppgift är att vara ett fint ansikte utåt, kommentarer som  ”lilla gumman”, ”du kan inget om bilar, du är ju tjej”, ”Oj?! Ska du köra oss? Då får vi se hur det går”, det duger heller inte att prata med mig men min manliga kollega som jobbar i en helt annan avdelning går bättre trotts att problemet inte alls har att göra med min kollegas avdelning. Det här och otroligt mycket mer har jag mötts av bara under min sommar som reseledare. Det handlar om hur (främst) medelålders vita män väljer att behandla en ung kvinna.

När jag tar upp detta med mina kvinnliga kollegor reagerar de med ilska och berättar sina egna erfarenheter i liknande situationer. Man skulle kunna skriva en bok av alla våra upplevelser. Mina manliga kollegor svar istället i många fall med ett skratt eller flin som tyder på att de aldrig upplevt något liknande.

Jag tycker det är skrämmande att vi i 2018, efter hela #MeToo rörelsen, fortfarande lever i en värld där kvinnor rankas lägre än män. Ännu värre är det att ser hur världen också ökar sitt kvinnoförtryck och kvinnor förlorar sina rättigheter. Jag bodde i USA under senaste amerikanskavalet och satt uppe under valnatten och såg Trump ta sig till makten. Första tiden efter att han beträdde rollen som USAs president kände jag hur jag som kvinna förminskades. Det våra systrar kämpat för i flera hundra år gick nu plötsligt att bara plocka ifrån oss. Vi blir åter inknuffade i hemmet och köket och tappar rätten över oss själva. Nu händer hela denna mardröm igen, och denna gång på hemmaplan – Sverige.

Det var inte min röst som skulle bli hörd när jag satt och beskådade valet i USA. Men nu har jag rätten att tala. Som förstagångsväljare är jag otroligt tacksam att det är just detta val jag kan göra min röst hörd. Jag har skickat iväg mitt röstkort med min röst till Sverige och jag har gjort mitt för att kvinnor och andra förtryckta grupper i Sverige ska få ha kvar sina rättigheter. Jag har röstat för ett Sverige som utvecklas istället för att gå tillbaka till 1800talet.

Som ung kvinna ber jag er ta er till vallokalen på söndag den 9 september och rösta för mig. För mig och alla kvinnor i vårt avlånga land och runt om i världen. Lägg en röst för HBTQ samhället och de andra minoriteter som kämpat och fortfarande kämpar för sina rättigheter. Vi kan inte ta det vi har idag för givet, allt kan tas ifrån oss om fel personer hamnar vi styret. Så gör din del och rösta på söndag.