Finns det någon som känner som jag?

Finns det någon som känner som jag?

Jag märkte att jag fick en del kommentarer på mitt senaste inlägg här angående kläderna och självklart så visste jag att jag skulle få det eftersom att det är det ganska jobbigt område för vissa. Jag kommer inte att sluta skriva vad jag tycker och tänker om saker och ting.

Jag kommer alltid att uttrycka men men ändå hålla mig inom svensk lag. Jag uppfattas som väldigt osäker och väldigt vilsen och att det är så himla lätt att bara stå på sig och göra sin grej. Det är inte speciellt lätt, är man lite annorlunda idag blir man utsatt för någon form av trakasserier och tyvärr så låter samhället det vara så.

Genom sociala medier sprids skitsnack fortare innan man hinner ana riktigt och det är inte lätt att hinna stoppa ett rykte när det väl kommer över en. Man blir inte av med ett rykte så jäkla lätt och det är svårare nu än tidigare att få vara som man själv vill.

Jag är en kvinna på 21 år som vill vara mig själv och gärna strunta i vad andra tycker om mig, jag önskade att jag slapp behöva anpassa mig till dagens samhälle, jag får säkert höra efter detta inlägg om att detta inte är något som folk skulle vilja läsa för att det inte är intressant.

Men medan ni människor backar undan och vill stänga alla dörrar för verkligheten så pågår psykisk ohälsa som självklart har kommit upp till ytan av olika skäl, vissa har blivit mobbade, vissa kanske har råkat ut för saker som har gett dom ett men för livet.

Jag kanske skriver ganska mörka inlägg som inte alltid handlar om sol och gröna skogar eller om mitt vardags liv om ett lyckligt och perfekt liv där jag både tränar, jobbar och går i skolan samtidigt som jag är ute och reser jämt.

Jag skriver mina inlägg på mitt sätt och vad som känns viktigt för mig att skriva. Jag lever med ångest och oro och det är inte alltid så nice. Jag lever med dålig självkänsla och självförtroende och det kanske inte heller är så nice att läsa om, men det är så vissa människor lever och jag är en av dom.

Jag springer inte runt på stan, krogen eller går på bio eller fina restauranger. Jag vågar knappt gå på ICA utan att känna av att ångesten äter upp mig inifrån. Jag vågar knappt gå på promenader då allting som hänt sitter fast i mitt huvud och mina tankar ständigt från jag vaknar tills jag går och lägger mig.

Jag kan knappt träffa människor utan att börja leta fel på mig själv eller jämföra mig med alla andra, tjejer som ser bättre ut än mig osv. Det är otroligt jobbigt, det är inget man vill gå och fundera på jämt men tyvärr blir det ju så. Ibland har man så dålig självkänsla att man tror att den man älskar hellre vill ligga med andra än en själv för att man har så dålig självkänsla.

Man börjar leta fel på sig själv och inser att mer och mer fel stiger upp till ytan så mer man letar, man skakar och kollar sig själv i spegeln. Man blir illamående och hoppas att man en dag kan se ut eller bli någon annan tills man tillslut inser att man alltid kommer att leva med det utseendet man har och den personligheten man har.

Det sjukaste är ju att folk hoppar på det enda på en människa man absolut inte kan ändra på vilket är sitt utseende, det man ska leva med resten utav sitt liv och det man verkligen inte vill hata överhuvudtaget.

Den första kommentaren jag fick var:

-Bry dig inte om vad alla andra säger!

-DU är fin som du är!

-Dom är bara avundsjuka på dig för att du är så fin!

-VA stolt över dig själv!

Dom orden betyder snart ingenting för mig för alla negativa ord har redan tagit över, när man alltid fått höra att ens vänner att snyggare än en själv, att alla killar bara vill ha dom tjejerna. Att när man träffar en kille och sedan ser den personens ex så är dom mycket snyggare än vad man är själv jämt.

Man har inga kroppsformer och ser ut som en planka medan man kämpar varje dag för att träna upp sig eller skaffar en typ av bh för att man tror att brösten blir större av det.. eller att man använder WR.UP byxor för att få upp röven lite men oavsett vad man gör så känner man sig inte vacker. När man precis börjat bli nöjd inser man att man måste bära glasögon vilket gör att man ser ännu värre ut än vanligt.

Man följer folk för att göra som dom, klä sig som dom,bete sig som dom göra allt för att bli dom så man kanske kan bli upptäckt då ingen ser dig för den du är. Ingen ser din personlighet eller ditt vackra utseende för att dom är bestämd över hur en kvinna ska se ut för att vara attraktiv.

Jag vill älska mig själv och jag vill kunna hitta min grej och jag vill vara stolt över mitt utseende, men det är inte så lätt när ingen människa vill intressera sig över hur man har det.

Ingen vill se ens sociala medier och så fort man mår lite dåligt backar alla undan medan man själv gör alla för andra människor. Man går igenom sina vänner på instagram, facebook , snapchat och man inser att dom har fler än vad man själv och man börjar gråta och känner sig så jävla ful och misslyckad. Man vet att sina nära och kära älskar en och en dag kommer dom att försvinna så om man är helt ensam så blir man helt och hållet ensam och det är helt jävla fruktansvärt.

Jag önskade bara att det fanns någon därute som läser detta inlägg som förstår mig, som kan relatera till det jag skriver och relatera till mina känslor eller om ni kanske har liknande känslor och kanske har liknande upplevelser som jag.Jag hoppas att ni gillar detta inlägg trots att det verkar lite dystert.

Vill ni veta mer om mig och mitt liv så följ gärna min privata blogg där skriver jag mera invecklat och privat.

Publicerat av

Linnéa Åhlén

Hej! tjej på 21 år som älskar att vara i naturen och blogga, älskar nyheter och politik det vill säga att jag är en otroligt stark person som är otroligt duktig på det jag gör. Jag bor i Örebro med min pojkvän , jag studerar inte och jobbar tyvärr inte.